En beroende klausul är en del av en grammatisk mening som innehåller både ett verb och ett subjekt, men som inte förmedlar en fullständig tanke. Medan en oberoende sats är tillräcklig för att göra en mening på egen hand, måste beroende satser kopplas till oberoende satser för att bilda meningar. Även kallade underordnade satser börjar de ofta med ord som prepositioner som indikerar deras beroende av andra element i en mening. När de används på rätt sätt är beroende satser användbara för att variera meningslängd och skrivstil.
Ofta innehåller den här typen av sats ett markörord i början, som ”efter”, ”även om”, ”före”, ”om inte” och ”tills”. Dessa markörord är ofta prepositioner, men inte alltid, och gör satsen beroende av en annan tanke för att slutföra den. Till exempel kräver klausulen ”När solen går ner över staden på kvällen” mer information för att svara på vad som händer när denna händelse äger rum. En oberoende sats kan vanligtvis förvandlas till en beroende sats genom att lägga till ett av dessa markörord i dess början.
Som regel måste beroende satser kopplas till oberoende satser för att göras till en fullständig mening, vilket kan åstadkommas på en mängd olika sätt. En författare kan använda ett kommatecken för att göra detta, till exempel ”När solen går ner över staden på kvällen, dyker det upp skuggor på trottoaren.” Författare kan också använda ett kommatecken följt av en koordinerande konjunktion, som ”och”, ”men”, ”för”, ”eller”, ”inte”, ”så” eller ”ännu”. Ett exempel på denna typ av anslutning skulle vara, ”Han ville gå ut, men det var för kallt”, där den andra klausulen är en beroende klausul. En beroende sats kan också kopplas ihop med ett semikolon och ett oberoende markörord, som ”också”, ”desutom”, ”dock” och ”desutom”.
Det finns många misstag som författare ofta gör när de relaterar till beroende satser i en mening. En av de vanligaste är meningsfragmentet, där denna klausul felaktigt är skriven som en komplett mening, som i ”För att det var för kallt ute.” Ett annat vanligt misstag är kommatecken, där två oberoende satser separeras med ett kommatecken när en beroende sats är nödvändig. Till exempel innehåller meningen ”Han ville gå ut, det var för kallt” två oberoende klausuler. Infogningen av ”men” efter kommatecken gör sekunden till en beroende sats och fullbordar tanken på ett sätt som är grammatiskt korrekt.