En berättare är karaktären eller rösten i en roman, berättelse, film, pjäs eller annat verk som relaterar berättelsen till publiken. Han eller hon kan vara en av karaktärerna i berättelsen eller en kroppslös, opersonlig närvaro. Beroende på verkets karaktär kan berättare ta sig många olika former, även om deras funktioner alla är relaterade.
Förstapersonsberättaren, ofta kallad synvinkelkaraktär, är ett vanligt redskap inom fiktion. Detta är en karaktär i själva berättelsen som beskriver för läsaren endast de händelser som han eller hon skulle kunna uppfatta. Vissa författare använder flera förstapersonsberättare inom samma berättelse för att visa flera olika perspektiv.
I vissa skönlitterära verk är berättaren inte en karaktär, utan en utomstående betraktare. Dessa kallas tredjepersons berättare. En tredjepersons berättare kan antingen vara begränsad eller allvetande, beroende på mängden tillgång till information. Om den är begränsad kommer den berättande rösten bara att presentera information som är tillgänglig för observatören, medan en allvetande berättare har tillgång till saker som vanligtvis inte är synliga. Till exempel kan han eller hon veta vad flera olika karaktärer tänker, även om karaktärerna själva inte är medvetna om sina egna känslor eller motiv.
I scen- eller filmproduktioner skiljer sig berättarrollen något från rollen i litterära verk. I pjäser eller filmer tar en berättare ofta formen av en separat karaktär som till skillnad från berättelsens huvudpersoner vänder sig direkt till publiken. På scenen kan detta ta formen av att en person står vid foten av scenen och ignorerar handlingen i pjäsen, medan man i filmen använder voice-over för att presentera den berättande rösten som okroppslig, antingen beskriver eller kontrasterar med handlingen. I båda fallen är både förstapersons- och tredjepersonsberättare vanliga.
Många författare har lekt med detta koncept och undergrävt publikens förväntningar för att skapa dramatisk effekt. En av de vanligaste varianterna är den opålitliga berättaren. Denna typ av karaktär presenterar en version av berättelsen som är i strid med verkligheten eller med andra konton.
En av de mest kända användningarna av denna teknik är Akira Kurosawas film Rashomon, som involverar tre karaktärer som berättar historien om en enda incident. När var och en berättar om sin version av händelserna blir det tydligt att även om alla tre bevittnade samma saker, minns de dem helt olika. Publiken undrar vilken historia, om någon, är sanningen.