Emocore, en förkortning av emotionell hardcore, är en musikgenre som har sitt ursprung i Washington DC:s hardcore punkmusikscen. Genren har sina rötter på 1980-talet med band som Rites of Spring, One Last Wish och Beefeater, som kombinerade känslomässiga texter med hardcore punk. Genren splittrades i mitten av 1990-talet, när många band gick över till en mildare, mer melodisk stil med mer populär dragningskraft, och många av hardcore-banden upplöstes. Detta gav upphov till den vanliga emo-genren.
Uppdelningen mellan vågor av emocore och terminologin för att beskriva dess splittringar och subgenrer är inkonsekventa och mycket omtvistade. Många musiker och fans hävdar att termerna ”emo” och ”emocore” inte har någon betydelse. Dessa kritiker säger att det är felaktigt och vansinnigt godtyckligt att bestämma genren utifrån ett bands känslomässiga innehåll. Ändå är termerna allmänt använda och accepterade, om de inte förstås helt.
Den första vågen av emocore är nära förknippad med musikscenen i Washington DC och musikerna Guy Picciotto och Ian Mackaye. Guy Picciotto är krediterad för att ha startat det första emocore-bandet, eller post-hardcore-bandet med Rites of Spring i mitten av 1980-talet. Picciotto och hans band revolutionerade hardcore-punkgenren genom att kassera de aggressiva texterna till förmån för mer personligt uttrycksfulla och känslomässigt öppna texter. Rites of Spring behöll dock hardcore-soundet och slog ofta sönder sina instrument i slutet av sina konserter.
Picciotto och hans trummis, Brendan Canty, fortsatte med Ian Mackaye i hans band Fugazi, vilket i hög grad påverkade emocore-soundet. Tidigare ledde Mackaye Minor Threat, ett framstående hardcore-punkband från början av 1980-talet. Han formade också den raka filosofin som avskräckte tillfälligt sex- och droganvändning och stödde shower för alla åldrar. 1987 grundade Mackaye Fugazi, som experimenterade med funk, reggae och klassiska rockljud, vanligtvis med känslomässig, passionerad sång. De är också kända för att medvetet hålla konsertpriser överkomliga och avskräcka slagsmål eller moshing i sin publik. Bandet har haft uppehåll sedan 2002.
Påverkat av Fugazi inledde det tidiga 1990-talet många nya band som började få populärt erkännande, som Sunny Day Real Estate och Jimmy Eat World. Vissa kallar detta den andra vågen av emocore, andra hävdar att det var slutet på emocore och början på emo-genren, som kasserade hardcore-ljudet till förmån för en mildare melodisk stil. Bandet Weezers release av albumet ”Pinkerton” 1996 förde emo-rörelsen till en ny populär höjdpunkt.
Mainstream-emo började utan tvekan 2001 när Jimmy Eat World släppte albumet ”Bleed American”, som flyttade bandets sound till en popkänsla. Många andra mer melodiska och hookdrivna band började klumpas in i emo-kategorin, som Dashboard Confessional, Further Seems Forever, Fallout Boy, My Chemical Romance och Panic At the Disco. Den mer aggressiva screamo-genren ökade också under denna period, med framväxten av band som Glassjaw. Emo är stereotypt förknippat med modetrender som har dubbbälten, eyeliner, lugg i sidan och unisex skinny jeans.