Emo är en genre av rockmusik som tycks hamna någonstans mellan Goth och grunge på postpunkrockspektrat. Även om det finns en betydande oenighet i detta ämne, sägs termen vara en förkortning för ”emotive punk”, en efterföljare till rakad punkrock med ursprung i slutet av 1980-talet. Andra källor säger att det är en förkortning för ”emocore”, en känsloladdad form av softcore-punk som startade i Washington, DC-området under mitten av 1980-talet. Emomusik kommer definitivt från det anarkistiska punkljudet, men beskrivs ofta som baksidan av grungeljudet med ursprung i Seattle.
För att förstå emo kan det hjälpa att börja från början. Först var det hardcore-punk, en anarkistisk och energisk musikform som utgjorde ett alternativ till disco och kraftigt producerad popmusik från början av 1980-talet. I mitten av 1980-talet hade dock många av hardcore-punkbanden upplösts eller ändrat riktning musikaliskt. Detta lämnade ett mycket stort hål för lokala hardcore eller alternativa band att fylla. Vissa band utvecklade en mer kantad stil att spela samma tre power-ackord som originalpunk, men med tillägg av filosofiska eller ångestfyllda texter som sjöngs i en mer känslomässig stil än rak punkrock. Detta blev känt som känslomässig punk.
Medan emo arbetade sig från Washington, DC-området västerut, utforskade andra grupper i Seattle i huvudsak samma musikaliska territorium. Dessa band blev populära i San Francisco Bay-området ungefär samtidigt som grungerockband tog över Seattles musikscene. Medan grungerockartister och -fans antog en tråkig, otvättad image, bar emo-artister och deras fans ofta kraftig ögonsmink, färgade håret kolsvart och antog en mer metrosexuell look. Så småningom blev genrerna obehagligt sammanlänkade i skivbutiker och musikbranschens publikationer.
Medan grunge njöt av en kort men minnesvärd period på poplistorna, försökte emoband mycket hårt att förbli icke-kommersiella. Denna motvilja mot allt kommersiellt är ett kännetecken för emomusikscenen. Albumen är ofta inspelade på billiga vinyl-LP-skivor med vintage eller begagnad inspelningsutrustning. Emo-musiker använder rörbaserade förstärkare och billiga gitarrer, inte solid state-förstärkare eller lurade moderna elgitarrer. Skådespelare har varit kända för att iscensätta utökade jamsessioner som slutar med riktiga känslomässiga utbrott, som snyftande eller primärt skrik på scenen. Fans av genren uppskattar ärligheten och råheten i bandens känslomässiga framträdanden.
Det har funnits en handfull emoband som har rönt kommersiell framgång, som Jimmy Eat World, Fall Out Boy eller Dashboard Confessional, men ett antal fans anser att dessa band är företagsversioner av emomusikscenen. Många av de mest inflytelserika banden tog sig aldrig ur sina små hemstäder, och livslängden för en genomsnittlig grupp är sällan mer än två eller tre år. Emomusikalscenen ser sig själv som en rättmätig arvtagare till hardcore-punkarvet, även om många band innehåller några gitarrpeggios och känsliga texter till den enkla, snabba ackordsnackningen av den ursprungliga punkgenren.