EBCDIC, Extended Binary Coded Decimal Interchange Code, utvecklades 1963 av IBM som en förlängning av den äldre BCD-standarden (Binary Coded Decimal). BCD kodar de 10 siffrorna i standardräknesystemet med hjälp av 4 binära räknare, eller bitar, där en individuell bit kan vara antingen en 1 eller en 0.
BCD för numeriska tecken
Siffra
EBCDIC
0 0000
1 0001
2 0010
3 0011
4 0100
5 0101
6 0110
7 0111
8 1000
9 1001
Genom att etablera BCD som standard tillät IBM användare att flytta delad data mellan datorer med hjälp av hålkort. Rötterna till BCD låg i själva verket i rad- och kolumnlayouten på IBM:s ursprungliga datorhålkort. Med EBCDIC utökade IBM tillvägagångssättet till 8 bitar, vilket tillåter kodning av inte bara siffror, utan även av stora och små bokstäver, formateringskoder som rubriker och vagnreturer och grundläggande kommunikationskontroller som Request, Acknowledge och Bell. Detta gjorde det möjligt för användare av IBM:s stordatorer att dela inte bara data, utan även faktisk programmeringskod.
EBCDIC är åtta bitar, eller en byte, bred. Varje byte består av två nibbles, var och en fyra bitar bred. De första fyra bitarna definierar karaktärsklassen, medan den andra biten definierar den specifika karaktären i den klassen. Om du t.ex. ställer in den första biten till alla-ett, 1111, definieras tecknet som ett nummer, och det andra nappet definierar vilket nummer som är kodat.
Under de senaste åren har EBCDIC utökats till 16- och 32-bitarsvarianter för att möjliggöra representation av stora, icke-latinska teckenuppsättningar. Varje EBCDIC-variant är känd som en teckentabell, identifierad av dess kodade teckenuppsättningsidentifierare eller CCSID. EBCDIC-kodsidor har skapats för ett antal stora skriftmanus, inklusive sådana komplexa som kinesiska, koreanska och japanska.
Alla IBM stordatorer, även de senaste modellerna, fortsätter att stödja EBCDIC så att äldre applikationer kan köras utan ändringar.