Dysexekutivt syndrom är en neurologisk försämring av den verkställande funktionen, där patienter har problem med komplexa tänkande och resonemangsuppgifter. Det ses oftast hos personer med hjärnskador. Vissa psykiska tillstånd och kognitiva funktionsnedsättningar kan också skapa tecken på dysexekutivt syndrom. Behandlingen fokuserar på terapi och coping-förmåga för patienten, ofta med målet att hjälpa människor att behålla sin självständighet så länge som möjligt. Så småningom kan symtomen bli tillräckligt allvarliga för att kräva en vårdare eller assistent på heltid.
Detta tillstånd var en gång känt som frontallobssyndrom, även om denna diagnos har blivit föråldrad, eftersom forskare nu vet att det involverar fler delar av hjärnan. Patienter med syndromet kan uppleva emotionella, kognitiva och beteendemässiga brister som kan förvärras med tiden. Graden av funktionsnedsättning kan öka om patienterna inte får lämplig behandling, skadar sig igen eller har progressiva neurologiska sjukdomar som skadar hjärnan mer över tiden.
Känslomässigt kan dysexekutivt syndrom göra det svårt för människor att reglera sina känslor. De kan utveckla humörsvängningar och extremer. Vissa kan verka självcentrerade eller oförskämda som ett resultat av kognitiva försämringar i samband med tillståndet, vilket kan göra människor mer raka eftersom de inte förstår andras känslor lika lätt. Envishet kan också utvecklas, ett inte ovanligt problem med neurologiska tillstånd då patienter försöker behålla kontrollen över sina liv.
Kognitiva symtom på dysexekutivt syndrom kan innefatta ett kluster av problem, särskilt med planering och resonemang. En aktivitet som att ta en daglig dusch kan vara bortom patienten, som inte kan planera de motsvarande och nödvändiga aktiviteterna, från att lägga fram en handduk till att slå på duschen. Det kan också vara svårt att lösa problem. Kommunikationsbrister kan uppstå, där patienten har svårt att tala eller skriva, eller inte förstår kommunikation från andra. Dessa kan bidra till känslor av stress och frustration.
Patienter med detta tillstånd kan utveckla beteendeproblem. De kanske inte följer förfrågningar eller order från människor runt omkring dem och kan bli slitande eller irriterade. Vissa beteendeutbrott är relaterade till känslor av hjälplöshet eller ilska över att förlora kommunikations- och resonemangsförmåga. Eftersom patienter upplever en eskalerande nivå av funktionsnedsättning kan dessa problem bli allvarliga; en motsträvig men fysiskt frisk vuxen kan till exempel skada en vårdare.
En undersökning känd som Behavioural Assessment of Dysexecutive Syndrome (BADS) kan användas vid tidpunkten för diagnosen för att fastställa antalet och svårighetsgraden av symtomen. Detta kan skapa ett användbart riktmärke för framtida medicinska utvärderingar. Om patienten ser ut att växa snabbt sämre kan detta vara ett tecken på att olika tillvägagångssätt för terapi och behandling kan vara nödvändiga.