Drömterapi är en metod för att härleda mening ur bilder och element ur drömmar för att få insikt i en patients psykologi. Mest känt som ett psykoanalysverktyg av Sigmund Freud i slutet av 19-talet och som beskrivs i hans bok The Interpretation of Dreams år 1900, tog drömterapi en framträdande plats i allmänhetens förståelse av psykiatri och terapiprocessen under hela 20-talet. Men i slutet av århundradet ifrågasatte de flesta vanliga psykologer giltigheten av denna terapi, även om den fortsatte att se en viss användning, särskilt vid behandling av återkommande drömmar och mardrömmar. Den alternativa medicinrörelsen antog drömterapi som en behandlingsmetod, vilket ledde till att dess popularitet återuppstod under 1990- och 2000-talen.
I grunden handlar drömterapi om att registrera och analysera drömmar. Patienten kan till en början ha svårt att komma ihåg drömmar, men med viss konditionering borde han eller hon kunna behålla dem tillräckligt länge för att skriva dem i en journal. Röstinspelningar kan också användas, och vissa terapeuter rekommenderar att man ritar en scen från drömmen. Det viktiga är att spela in drömmen direkt efter uppvaknandet. Även när de registreras inom de första vakna minuterna kommer dessa journalanteckningar ganska ofta att vara fragmenterade intryck snarare än fullständiga, korrekta uppgifter, och detta faktum måste komma ihåg under analysprocessen.
Otaliga böcker listar vanliga element från drömmar tillsammans med standardtolkningar, även om många ifrågasätter värdet av dessa tolkningar. De flesta professionella föreslår istället att de bästa tolkningarna kommer direkt från patienten, med hjälp av en terapeut, om det behövs. Information som erhålls genom sådana tolkningar syftar till att ge patienten en större förståelse för sina egna problem och föreslå en metod för att komma till rätta med eventuella problem.
Tolkningen av drömmar är en praxis som dateras till åtminstone de gamla grekerna och egyptierna och till forntida shamanistiska metoder som användes för helande och profetior. På 19- och 20-talen gav psykoanalysen världen en större förståelse för sinnets funktion, ledd av verken av Freud och Carl Jung, blev drömterapi ett instrument för vetenskapen. Forskning från det senare 20-talet gav forskare en bättre förståelse av det mänskliga sinnet men fick många att ompröva värdet av drömterapi. Men 2009 fann forskare vid universitetet i Frankfurt ett samband mellan klarsynt drömmar – det tillstånd där drömmaren vet att han eller hon drömmer – och psykos, vilket ledde till att de ompröva drömterapi som en användbar behandling för psykologiska tillstånd som psykos, depersonalisering och pseudoseanfall.