Domännamnssystem är distribuerade databassystem som översätter mellan människovänliga namn och numeriska IP-adresser (Internet Protocol). Det vanligaste domännamnssystemet är det som används av hela Internet. Det kallas ”domännamnssystemet” och är också känt under förkortningen DNS. Dess databas är spridd globalt över tusentals domännamnsservrar på Internet. Det används ofta av webbläsare som är anslutna till Internet för att fastställa IP-adresserna till webbplatser som ska besökas.
Internetdomännamnssystem kan ses som gigantiska telefonböcker online för webbplatser. Var som helst i världen kan vem som helst skriva in en URL (Universal Resource Locator) i en webbläsare och hamna på den platsen. DNS tillåter användare att hänvisa till en webbplats helt enkelt genom att använda dess domännamn. Det namnet förblir detsamma trots Internets övergång från IP Version 4-adresser till längre IP Version 6-adresser.
De första domännamnssystemen och DNS-servrarna utvecklades i början av 1980-talet då Internet snabbt växte i storlek. De ursprungliga protokollen publicerades av Internet Engineering Task Force (IETF) i Request For Comments (RFC) 882 och RFC 883. Programvaran och protokollen har reviderats kraftigt många gånger, främst på grund av säkerhetsskäl.
För att domännamnssystem verkligen ska vara användbara måste varje namn lösas till en unik IP-adress. 1998 bildades Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN) för att hantera denna process. ICANN är en ideell enhet som övervakar distributionen av domännamn och IP-adresser över hela världen. Den hanterar även tilldelningen av specifika portar och parametervärden för Internets många protokoll, inklusive DNS. De 13 speglade servrarna som utgör roten till Internet DNS koordineras också av ICANN.
Internetrotservrarna inkluderar adresserna till DNS-servrarna för alla toppdomäner, som .com och .org. Varje toppnivåserver innehåller en DNS-databas med alla namn och adresser i den domänen. Delar av dessa DNS-databaser cachelagras också av tusentals DNS-resolvers som finns hos Internetleverantörer. Detta avlastar mycket av trafikbördan som annars skulle läggas på högnivåservrarna. Enskilda webbläsare inkluderar även cacher för besökta domäner för att göra webbplatssökningen så snabb som möjligt.
Lokala nätverk som är isolerade från Internet kan använda sina egna domännamnssystem. Dessa översätter endast de namn och adresser som finns på det lokala nätverket. De använder ofta programvara och protokoll för DNS-hantering som liknar eller är identiska med dem som används av internetimplementeringen. Vissa alternativa DNS-rotsystem finns online som är dubbletter av den befintliga internetstrukturen, men som innehåller fler namn. Dessa utgör en risk för Internets stabilitet och säkerhet eftersom ett domännamn kan lösas till olika adresser av olika system.