Diskbindning är den allvarligaste graden av diskbråck, där skivans kärnmaterial rinner ut och separeras helt med disken. Ett diskbråck, även kallat diskframfall, diskbråck eller diskbrist, är en reva eller bristning i materialet som sitter mellan ryggkotorna i ryggraden. Dessa skivor tjänar till att dämpa benens rörelser. De är sammansatta av ett segt fibröst lager som kallas annulus fibros som omger ett gelliknande ämne som kallas nucleus pulposis. När ett diskbråck drabbas av en rivning i annulus fibros som gör att nucleus pulpos kan pressas ut.
Symtomen på en bruten disk varierar beroende på hur allvarligt bråcket är och var den kränkande disken sitter. Diskbråck klassificeras utifrån det bakre longitudinella ligamentet (PLL) och graden av bristningen. Det bakre längsgående ligamentet löper vertikalt längs ryggraden och passerar varje skiva på dess baksida eller baksida. PLL separerar den bakre sidan av disken från epiduralutrymmet, som omger flera spinalnerverrötter. De tre klassificeringarna av ett diskbråck är protrusion, extrusion och sekvestration.
Diskutskjutning medför en utbuktning i disken och rivning av annulus fibros, men ingen PLL-skada, så att kärnmaterialet innesluts. Utsprång kan förekomma utan smärta eller svår smärta, beroende på om utbuktningen påverkar nerverna eller inte. Diskextrudering innebär en fullständig rivning i annulus fibros, vilket gör att kärnmaterial kan sippra ut i epiduralrummet. Detta ger ett liknande antal symtom som diskutskjutande, med svårighetsgraden beroende på om nerverna är komprimerade.
Disksekvestrering innebär att nucleus pulposis har läckt ut ur disken helt och har separerat med disken på grund av ett brott på PLL. Kärnmaterialet kan sedan resa in i epiduralrummet och anses vara ett fritt fragment. Detta tillstånd är ofta allvarligt smärtsamt, med smärta i ryggen och i vissa fall benet. I svåra fall kan patienten utveckla cauda equine syndrom, vilket kan orsaka förlust av tarmkontroll och domningar i benen. Detta anses vara en medicinsk nödsituation i behov av omedelbar operation och kan leda till permanent neurologisk skada om den lämnas obehandlad.
I de flesta fall sker disksekvestrering hos äldre patienter, eftersom diskens integritet försämras med tiden, vilket gör den mer mottaglig för bråck. Gradvis belastning på disken, en akut belastning eller en kombination av båda kan orsaka en bristning. Även om de flesta diskbråck inte kräver kirurgisk behandling, om det nukleära materialet frigörs helt, krävs vanligtvis dekompressiv kirurgi. Kandidater för operation är de med cauda equine syndrom, muskelatrofiering och de för vilka icke-kirurgiska behandlingar har misslyckats.
Operationen kallas en diskektomi och kan utföras på olika sätt beroende på det enskilda fallet. Kirurgen kommer att ta bort en del av eller hela disken och ibland föra in nät för att förstärka det som finns kvar eller stoppa in en diskprotes. Patienten kan ha möjlighet till en traditionell öppen diskektomi, en mikrodiskektomi eller en endoskopisk diskektomi. En läkare kommer att diskutera med patienten vilket tillvägagångssätt som är bäst för varje enskilt fall.