Varje hjärtslag består av två delar – sammandragning och avslappning. Sammandragningsdelen av hjärtslaget kallas systole, och avslappningsdelen kallas diastole. Diastolisk dysfunktion uppstår när det finns ett problem med hjärtats diastol, vilket innebär att hjärtat inte slappnar av ordentligt efter att det drar ihop sig. Detta tillstånd kan leda till hjärtsvikt och är faktiskt närvarande hos cirka 50 % av patienterna som diagnostiserats med det tillståndet.
Det mänskliga hjärtat är indelat i fyra kamrar. De två övre kallas höger och vänster förmak, medan de återstående två nedre kallas höger och vänster kammare. I ett friskt hjärta får elektriska impulser förmaken att dra ihop sig och skicka blod in i ventriklarna. De elektriska impulserna ska då nå ventriklarna, vilket får dem att dra ihop sig och trycka ut blodet i lungorna och kroppen. När diastolisk dysfunktion är närvarande slappnar inte ventriklarna av som de borde. Detta gör det svårare för atrierna att passera så mycket blod in i ventriklarna som är idealiskt. Detta kan i sin tur orsaka överdrivet tryck att byggas upp i hjärtat såväl som i kärlen i lungorna och hjärtat – vilket kan leda till hjärtsvikt, systemisk trafikstockning eller lungstockning.
Vanliga orsaker till diastolisk dysfunktion inkluderar i allmänhet hjärtischemi, åldrande, fetma och högt blodtryck. En persons risk för att utveckla detta tillstånd ökar med åldern, med äldre kvinnor som har den största risken. Risken kan sänkas genom att genomföra livsstilsförändringar, såsom att gå ner i vikt, sluta röka, träna, äta en hälsosam kost och begränsa alkoholkonsumtionen. Dessutom är det också viktigt att en person hanterar sin hypertoni, kolesterolnivåer och kranskärlssjukdom för att minska sin totala mottaglighet.
Symtom på detta problem inkluderar vanligtvis trötthet, andningssvårigheter, takykardi, utvidgning av halsvenen, förstorad lever och ödem. En person kan dock drabbas av diastolisk dysfunktion i flera år innan några symtom uppträder. Detta är ett problem eftersom det i allmänhet är mycket viktigt att en patient får en tidig diagnos och korrekt behandling för att förhindra irreversibla skador på hjärtats struktur och systolisk dysfunktion. Med rätt vård har patienter som drabbas av diastolisk dysfunktion en gynnsammare prognos än de som har systoliska problem.
Den föredragna metoden för att diagnostisera diastolisk dysfunktion är hjärtkateterisering, men den mindre invasiva metoden med tvådimensionell ekokardiografi med Doppler kan också användas. Läkare kan använda radionuklidangiografi som ett diagnostiskt verktyg i de sällsynta fall som ekokardiografi inte kan göras. Om diastolisk dysfunktion upptäcks kan angiotensinomvandlande enzymhämmare, angiotensinreceptorblockerare eller kalciumkanalblockerare ordineras för att förbättra myokardial avslappning. Betablockerare och diuretika kan också ordineras för att behandla andra symtom, såsom takykardi, högt blodtryck, andningssvårigheter och myokardischemi.