Det interstellära mediet är det namn som forskare ger åt den mycket spridda gasen och stoftet som finns mellan stjärnorna i en galax. Av blandningen är 99 % gas och 1 % damm. Av gasen är 90 % väte och 10 % helium. Tätheten hos det interstellära mediet varierar beroende på var du befinner dig och i vilken galax, men den varierar mellan några tusen till några hundra miljoner partiklar per kubikmeter, med ett genomsnitt i Vintergatan på ungefär en miljon partiklar per kubikmeter. Jämför detta med det intergalaktiska mediet, som bara har 100-1000 partiklar per kubikmeter, eller universums genomsnittliga densitet, som innehåller många massiva tomrum, vilket ger det hela vägen ner till endast en enda partikel per kubikmeter.
Astrofysiker är mycket intresserade av de exakta egenskaperna hos det interstellära mediet eftersom det starkt påverkar stjärnbildningsprocessen. Tätare områden är mer benägna att kondensera till stjärnor. Mycket gamla galaxer, som de som driver kvasarer, tros ha en högre medeldensitet än dagens galaxer, som har aggregerat till stjärnor och planeter. Aggregationen fortsätter hela tiden på alla skalor av det interstellära mediet, eftersom nya stjärnor föds och dör i moln som kallas nebulosor. Uppskjutningen av rymdteleskopet Hubble förbättrade avsevärt vår kunskap om dessa kroppar och hur de rör sig in och interagerar med det interstellära mediet.
Den första filosofen att erkänna existensen av ett interstellärt medium var Francis Bacon, som skrev om det 1626. Francis Bacon uppstod också den vetenskapliga metoden. Han gissade att det interstellära mediet rörde sig tillsammans med stjärnorna, och han hade rätt. De diffusa partiklarna i det interstellära mediet rör sig nästan en miljon miles per timme runt det galaktiska centrumet. Beroende på hur nära partiklarna är det galaktiska centrumet tar de någonstans mellan några miljoner år och ett par hundra miljoner år att göra en full rotation runt galaxen.
Det interstellära mediet är kallt och gör ett bra jobb med att blockera synligt ljus där det är tätt. Vi har problem med att se vårt eget galaktiska centrum eftersom dammet gör det en biljon gånger svagare än det annars skulle vara, i vissa våglängder. I den infraröda delen av spektrumet tränger strålar igenom, så observatorier som tittar på det galaktiska centrumet måste förlita sig på infrarött.