Den tredje vägen är en term som används för att beskriva en hybridform av ekonomisk regering, som kombinerar vissa delar av en frimarknadsekonomi med vissa delar av en kommandoekonomi. Den tredje vägen är i grunden en centristisk filosofi, som hittar en mellanväg mellan kapitalism och socialism. Många förespråkare av den tredje vägen ser det som ett steg framåt från både marknadsliberalism och demokratisk socialism, och tar de bästa elementen från båda för att skapa ett helt unikt system.
Sedan 1980-talet har den tredje vägen implementerats brett i västländer i större utsträckning än tidigare. Socialiserade system har införts eller utvidgats i många länder, samtidigt som frimarknadspolitik har förts för att ytterligare öppna marknader. Generellt sett får den tredje vägen brett stöd från allmänheten, eftersom den syftar till att skydda många av de ekonomiska ideal som representeras av den obundna kapitalismen, samtidigt som den erbjuder säkerhetsnät för dem som råkar ut för svåra tider.
Många av de ivrigaste förespråkarna för både socialism och kapitalism ogillar den tredje vägen, men de ser det som ett misslyckande att följa något av systemen. Starka anhängare av demokratisk socialism tenderar att finna dess frimarknadspolitik oacceptabel, och ser det ofta som att man använder vissa socialiserade system för att fortsätta lugna befolkningen utan att införa de verkligt nödvändiga genomgripande förändringarna för att reformera systemet. Samtidigt finner starka frimarknadsförespråkare att de socialiserade systemen som ingår i den tredje vägen undergräver en bredare laissez-faire-kapitalism.
Nära slutet av 19-talet utfärdade påven Pius XI en uppmaning till en tredje väg för att hitta en gemensam grund mellan tidens motstridiga socialistiska och kapitalistiska system. Efter Andra internationalen verkade kampen mellan kapitalism och socialism närma sig ett slags kokpunkt, och den tredje vägen erbjöd ett sätt att avskaffa den situationen. I början av 20-talet började ett antal regeringar implementera Third Way-program, inklusive både de progressiva rörelserna i länder som USA under Roosevelt, och de fascistiska regeringarna i länder som Spanien och Italien.
Efter andra världskriget var kapitalismen den växande filosofin, och även om den tredje vägen förblev en livskraftig ekonomisk rörelse hade den mycket mindre kraft än tidigare. Detta förblev sant tills mitten-vänsterregeringar började växa fram i hela Europa, en process som förvärrades av Berlinmurens fall. När socialistiska ideologier började få fäste i traditionella kapitalistiska bastioner, behövde de starka frimarknadsfilosofier som sågs hos ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher ett sätt att gå framåt. Den tredje vägen erbjöd en kompromiss som kunde föra med sig mitten-vänster regeringsmedlemmar ombord, samtidigt som den drivit igenom en agenda av privatisering, globalisering och avreglering.
Grundförutsättningen för den tredje vägen är att ha sin kaka och äta den också. Tanken är att en regering kan fortsätta att driva framåt med nyliberala ideal, växa ekonomin, öka skapandet av välstånd, flytta tidigare offentliga innehav till den privata sektorn, men samtidigt kan den ge gott om skydd för sina medborgare, så att behoven av social rättvisa fortfarande tillgodoses.