Den polynesiska triangeln är en stor imaginär triangel i Stilla havet, som omfattar över 1000 öar. Dess hörn inkluderar Hawaiiöarna, Nya Zeeland och Rapa Nui (påskön). Inom den polynesiska triangeln är området känt som Polynesien (”många öar”), som består av sju primärkulturer: Nya Zeeland, Hawai’i, Rapa Nui, Marquesas, Samoa, Tahiti och Tonga. Modersmålen inom den polynesiska triangeln är kända som den malayo-polynesiska undergruppen av språk av lingvister. Denna språkgrupp härstammar från det proto-austronesiska språket som talades i Sydostasien för 5000 år sedan.
Den polynesiska triangeln är ett av de sista områdena på jorden som har koloniserats av människor. Koloniseringen började omkring 1600-1200 f.Kr. och slutfördes inte förrän 1000 e.Kr. Det började från Bismarcks skärgård, nära Nya Guinea, som hade varit ansluten till fastlandet med en landbro under den senaste istiden, som slutade för 10,000 1600 år sedan. Från 1200 – XNUMX f.Kr. och över hundratals år spred sig Lapita-kulturen, som har sitt ursprung i Bismarcks skärgård, österut så långt som till Fiji, Samoa och Tonga.
En utarbetad kultur utvecklades längs vägen. Omkring 300 f.Kr. spred sig dessa människor till Cooköarna, Tuamotus, Tahiti och Marquesasöarna. Mellan 300 och 1200 e.Kr. upptäckte och bosatte polynesierna Rapa Nui. År 500 e.Kr. nådde de Hawaii, och 1000 e.Kr., Nya Zeeland.
Utriggerkanoten nämns ofta som den tekniska innovationen som möjliggjorde långväga resor mellan öarna. Trots detta täcker Stilla havet nästan hälften av hela jorden, och de flesta av öarna är åtskilda av stora hav.
Idag är den polynesiska triangeln känd för många västerlänningar som en populär turistplats. Nya Zeeland och Hawaiiöarna är de enda polynesiska öarna som är tillräckligt stora för att ha icke-typiska öar. Nya Zeeland har en befolkning på cirka 4.2 miljoner medan Hawaii har en befolkning på 1.1 miljoner. Tillsammans står dessa för mer än 90% av den totala befolkningen i Polynesien.