Den pluperfekta, ofta kallad past perfect på engelska, är en verbtid som hänvisar till en handling som fullbordades någon gång före nutiden. Det är en kombination av perfekt tid och enkla dåtid. Konstruktionen av pluperfekten på engelska är ”had” plus participet, till exempel ”had eaten”.
Ordet ”pluperfekt” kommer från det latinska ordet ”mer än perfekt”. I grammatiska termer betyder ”perfekt” ”fullständig”, så den pluperfekta tiden indikerar att något inte bara är komplett, utan att det har fullbordats under en tid. En mening med pluperfekt hänvisar ofta till två olika händelser, varav den ena har fullbordats innan den andra inträffade. Till exempel, ”Katten hade ätit tre koi innan vaktmästaren jagade bort den från dammen” innehåller det pluperfekta ”hade ätit” och det enkla förflutna ”jagat”. Detta visar att katten hade ätit färdigt tre koi innan en annan specificerad punkt i det förflutna – den punkt då vaktmästaren jagade bort den.
Den pluperfekta tiden har små variationer från antingen det enkla förflutna eller presens perfektum. Meningen ”Katten hade ätit tre koi innan vaktmästaren jagar bort den från dammen” innehåller två olika händelser, men en händelse – katten som äter koi – hände före händelsen som inträffade i nuet – vaktmästaren jagade bort den. ”Hade ätit”, i det här exemplet, är den perfekta presens, vilket betyder att den nådde fullbordan före nutid, istället för före någon gång i det förflutna. Å andra sidan är ”Katten åt tre koi” i enkel dåtid, vilket betyder att det inte uttryckligen refererar till när det hände i förhållande till någon annan händelse, bara att det hände någon gång i det förflutna.
Betydelsen av den pluperfekta tiden är ganska konsekvent bland indoeuropeiska språk, även om dess konstruktion naturligtvis varierar. Oftast är dock konstruktionen av det pluperfekta en kombination av det perfekta med det enkla förflutna. Franskan däremot använder konstruktionen avoir eller etre plus particip som en enkel dåtid istället för som perfektum, men pluperfekten bildas fortfarande med pretens avoir eller etre plus particip som på engelska. Koine och andra antika grekiska dialekter använder en reduplikation – en initial konsonant plus ”e” – för att indikera fullbordan, kombinerat med en vokaländring i slutet för att indikera det förflutna.