Den omvända pyramidstilen i journalistiskt skrivande består av en mening överst i en berättelse som sammanfattar de mest nyhetsvärde höjdpunkterna i en lite mer utvidgad form än rubriken ovanför. Denna ”led” följs, i fallande ordning, av information av allt mindre betydelse. Många har lärt sig att tänka på denna enkla instegsmetod som att placera ”bottenlinjen framför” eller ”bra grejer, sedan ludd.”
Med den inverterade pyramiden kan läsarna få nyheterna i en mening, vanligtvis inte mer än 35 ord lång, och sedan själva bestämma om resten av historien är värd sin tid. Ingen föraning är inblandad. Efterföljande stycken expanderar sedan organiskt på ämnet, i fallande ordning efter betydelse och intresse. Allra högst upp, som den upp och nervända pyramiden illustrerar, är nyckelinformationen trängd i ett litet utrymme: vad, var och när, med kanske till och med lite av hur och varför.
Telegrafen, som kom i utbredd användning i mitten av 19-talet, tillskrivs att ha skapat ett behov av den omvända pyramidhistorien. Om kommunikation förlorades under överföring av en berättelse via trådtjänst hade åtminstone den viktigaste informationen tagits emot. Den återstående informationen kunde sedan användas i en uppföljningshistoria när telegrafkommunikationen återupptogs.
Det är inte klart vilken specifik berättelse som var den allra första i den omvända pyramidstilen. Enligt Chip Scanlan vid det berömda Poynter Institute for Media Studies, har en framstående historiker teoretiserat att formen härstammar från nyhetstjänsten Associated Press, för att markera ett upprörande datum i amerikansk historia – den 14 april 1865. ”Presidenten sköts på en teater. i natt och kanske dödligt sårad”, skrevs meningen innan den överfördes via morsekod till stadstidningar i hela det unga landet. Bara fem dagar tidigare hade den amerikanska unionen firat slutet på inbördeskriget; enbart nyheten var allt som behövdes för genomslag och läsarintresse.
Den omvända pyramiden anses vara den enklaste metoden för att skriva nyheter, av många bedömd att den saknar konstnärliga uttryck. Dess stycken och meningar är i den korta änden och saknar i stort sett beskrivande adjektiv och onödiga omvägar. Flödet av styckena bör lätt sjunka mot den minst nyhetsvärde informationen med hjälp av övergångsmeningar som knyter de tidigare styckena till de senare. Dessa övergångar tillhandahålls ofta, men inte alltid, av citat från viktiga observatörer.