Den fjärde väggen är en konvention i fiktionsmediet som skiljer handlingen från publiken. Denna term har sina rötter i 1800-talet, och den syftar på effekten som skapas i en prosceniumteater, där medlemmar av publiken sitter på andra sidan av en ”vägg” skapad av prosceniumbågen och tittar in i uppsättningen. Skriftlig skönlitteratur inkluderar vanligtvis en fjärde vägg, liksom pjäser, filmer och tv-program där fiktionen dramatiseras.
Enligt konventionen nämns eller störs inte den fjärde väggen under de avbildade händelserna. Upprätthållandet av väggen hjälper publiken att avbryta sin misstro, eftersom fantastiska händelser kan hända utanför väggen men uppfattas som acceptabla, eftersom de dyker upp i själva fiktionens isolerade universum. När det gäller dramatiserad fiktion spelar skådespelarna vanligtvis till den fjärde väggen, och uppsättningen är orienterad mot denna imaginära barriär för att säkerställa att publiken tydligt kan se vad som händer.
I vissa verk överskrider människor den fjärde väggens gränser. Denna praxis är känd som att ”bryta muren”, och det kan vara skakande eller oroande för en publik. Ett klassiskt exempel på detta är en sid eller ett berättarröst som riktas till publiken, som till exempel när en karaktär i en Shakespeare-pjäs kliver vid sidan av scenen och ger sig i kast med en enskildhet; de andra karaktärerna hör eller svarar inte på talet, eftersom talet riktas genom den fjärde väggen.
Att bryta väggen kan vara ett utmärkt berättande, med många artister som använder tekniken för att skrämma, skrämma eller roa publiken. Ett antal tv-program har använt en dokumentärliknande enhet, som gör att karaktärer kan prata direkt till kameran som om de skulle bli intervjuade. När det görs dåligt, men att gå igenom den fjärde väggen kan förstöra verkets utseende och känsla, vilket gör att publiken känner sig främmande eller förvirrad. I en film, till exempel, om en karaktär plötsligt börjar ta upp kameran, kan det kännas obalanserat och konstigt.
Människor kan också bryta igenom den fjärde väggen inom ramen för ett narrativ. I The Matrix, till exempel, inser hjälten att han lever i en fiktiv värld, och han drar sig ut ur den världen och in i berättelsens ”riktiga” värld. Många skönlitterära verk har använt den här enheten, avskalar lager av verklighet som en lök. I vissa fall kan publiken vara med om bedrägeriet, och i andra fall kan avslöjandet av en helt annan verklighet komma som en överraskning.