Den biomedicinska modellen för sjukdom och helande fokuserar på rent biologiska faktorer och utesluter psykologiska, miljömässiga och sociala influenser. Detta anses vara det dominerande, moderna sättet för sjukvårdspersonal att diagnostisera och behandla ett tillstånd i de flesta västländer. De flesta vårdpersonal frågar inte först efter en psykologisk eller social historia av en patient; istället tenderar de att analysera och leta efter biofysiska eller genetiska fel. Fokus ligger på objektiva laboratorietester snarare än patientens subjektiva känslor eller historia.
Enligt denna modell är god hälsa friheten från smärta, sjukdom eller defekt. Den fokuserar på fysiska processer som påverkar hälsan, såsom biokemi, fysiologi och patologi för ett tillstånd. Den tar inte hänsyn till sociala eller psykologiska faktorer som kan ha en roll i sjukdomen. I den här modellen har varje sjukdom en underliggande orsak, och när den orsaken är borttagen kommer patienten att vara frisk igen.
Den biomedicinska modellen kontrasteras ofta med den biopsykosociala modellen. 1977 ifrågasatte psykiatern George L. Engel dominansen av den biomedicinska modellen, och föreslog den biopsykosociala modellen för att holistiskt bedöma en patients biologiska, sociala, psykologiska och beteendemässiga bakgrund för att fastställa hans eller hennes sjukdom och behandlingsväg. Även om den biomedicinska modellen har förblivit den dominerande teorin på de flesta ställen, använder många medicinområden, inklusive omvårdnad, sociologi och psykologi, ibland den biopsykosociala modellen. Under de senaste åren har en del medicinsk personal också börjat anta en biopsykosocial-andlig modell, som insisterar på att andliga faktorer också måste beaktas.
Förespråkare av den biopsykosociala modellen hävdar att den biomedicinska modellen ensam inte tar hänsyn till alla faktorer som har en inverkan på en patients hälsa. Biologiska problem, såväl som psykologiska faktorer som en patients humör, intelligens, minne och uppfattningar beaktas alla när man ställer en diagnos. Det biomedicinska tillvägagångssättet kanske till exempel inte tar hänsyn till den roll sociologiska faktorer som familj, social klass eller en patients miljö kan ha för att orsaka ett hälsotillstånd, och ger därför liten insikt i hur sjukdom kan förebyggas. En patient som klagar på symtom som inte har någon uppenbar objektiv orsak kan också avfärdas som att han inte är sjuk, trots den mycket verkliga påverkan dessa symtom kan ha på patientens dagliga liv.
Många forskare i handikappstudier beskriver en medicinsk modell för funktionshinder som är en del av det allmänna biomedicinska tillvägagångssättet. I den här modellen är funktionshinder en helt fysisk händelse, och att vara funktionshindrad är en negativ faktor som bara kan göras bättre om funktionsnedsättningen botas och personen görs ”normal”. Många förespråkare för funktionshinders rättigheter avvisar detta och främjar en social modell där funktionshinder är en skillnad – varken en bra eller dålig egenskap. Förespråkare av den sociala modellen ser funktionshinder som en kulturell konstruktion. De påpekar att hur en person upplever sin funktionsnedsättning kan variera beroende på miljö- och samhällsförändringar, och att den som anses handikappad ofta kan vara frisk och välmående utan att en professionell ingriper eller att funktionsnedsättningen botas.
Rådgivning är ett annat område som ofta använder ett mer holistiskt förhållningssätt till healing. Förespråkare av detta ramverk noterar att i den biomedicinska modellen ser en patient till en expert för en specifik diagnos och behandling. Många kuratorer försöker ofta att inte märka patienter med ett specifikt tillstånd, utan hjälper dem istället att känna igen sina styrkor och bygga vidare på sina positiva egenskaper. Relationen är mycket mer samarbetsvillig än i den biomedicinska modellen där en vårdpersonal instruerar en patient att följa medicinska order så att han eller hon kan bli botad.