Cykelaerodynamik är studiet och praktiken att göra både cyklisten och själva cykeln så aerodynamiska som möjligt för att minska vindmotståndet och motståndet under en tur. Aerodynamik är i huvudsak studien av luftrörelser, och cykelaerodynamik fokuserar på att få luft att röra sig smidigare förbi en ryttare medan han eller hon rör sig i höga hastigheter. Drag skapad av luft som passerar över ryttaren kan sakta ner föraren, ibland göra skillnaden mellan en vinst och en förlust i ett lopp. Kläder, hjälmar och själva cyklarna är ofta designade med aerodynamik i åtanke.
Vissa av cykelns delar kan utformas så att motståndet minskar. Denna aspekt av cykelaerodynamik är kanske den viktigaste och mest kostsamma praktiken, eftersom själva cykelramen ofta är modifierad eller utformad på ett sådant sätt att motståndet minskar. Kolfiberramar kan till exempel gjutas så att ramrören hjälper till att styra luften runt cykeln och föraren istället för att luften kolliderar med breda ytor och bromsar föraren. Hjul kan också modifieras eller designas för att minska aerodynamiskt motstånd; hjulens ekrar kan bladas, vilket innebär att de är platta på båda sidor. När ekrarnas smalaste sidor går mot vinden minskar motståndet, eftersom luften snabbt kan röra sig förbi ekrarna istället för att krocka in i dem.
Andra faktorer som kan påverka cykelns aerodynamik inkluderar cykelkläder, accessoarer och föraren själv. Hjälmar är ofta designade med cykelaerodynamik i åtanke, och vissa hjälmar är designade specifikt för vissa cykelhändelser, till exempel tidloppet, där föraren behöver gå så fort som möjligt under en kortare tid. Hjälmen kommer att vara generellt slät, och den kommer att ha en vinge eller näbb som sträcker sig bakåt i linje med förarens ryggrad för att hjälpa luften att röra sig mer effektivt förbi förarens huvud.
Cyklisten själv kommer ofta att sitta i vissa positioner för att minska motståndet. Föraren kan sitta med armarna och axlarna instoppade för att förhindra att luft fastnar i armarna eller den bredaste delen av bröstet. Föraren kan ofta böja sig framåt med huvudet sänkt för att tillåta luft att träffa axlarna och rulla av ryggen, snarare än att luften slår mot bröstet.