CDMA står för Code Division Multiple Access. Det är en trådlös kommunikationsteknik som gör att flera personer kan använda en enda radiokanal samtidigt med lite störningar och mycket hög säkerhet. Konventionella kommunikationssystem sänder och tar emot på en konstant frekvens; CDMA ”sprider” en radiosignal över ett stort frekvensområde, med hjälp av en unik kod för att identifiera varje sändare/mottagarpar. Detta gör att många användare kan kommunicera på samma kanal samtidigt som varje överföring i stort sett är immun mot naturlig störning, avlyssning och störning.
Fördelar
De flesta säkerhets- och störningsproblem i radiofrekvenssändningar kan lösas genom att använda CDMA-teknik. Eftersom varje sändare/mottagarpar har sin egen pseudo-slumptalskod (PN) som används för att sprida signalen över frekvensspektrumet, kan flera par använda samma kanal utan att höra varandra. För mottagare som inte kan koden ser signalerna ut som brus snarare än data och ignoreras. Utöver detta är själva signalerna i sig krypterade, så alla som försöker avlyssna skulle behöva känna till både krypteringsnyckeln och PN-koden, vilket gör det extremt svårt att göra.
Genom att använda ett spridningsspektrum är det mindre sannolikt att en störsändare kan blockera hela signalen. Den breda bandbredden betyder också att smalbandsinterferens och flervägsfädning sannolikt inte kommer att orsaka betydande problem eftersom de inte påverkar hela spektrumet. Eftersom ett mycket stort antal personer kan använda samma kanal, är det vanligtvis inte ett problem att byta från ett överföringstorn till ett annat eftersom det är mindre oro för att det nya tornet kanske inte har kapacitet att hantera signalen och släppa den.
Nackdelar
Även om CDMA har en mycket hög kapacitet, betyder fler användare som delar en kanal att de kommer att generera mer brus. Detta kan uppfattas som statiskt i överföringen, och varje enskild mottagare måste använda mer kraft för att få ut sin signal. Vid någon tidpunkt kommer bruset att bli för högt och minska räckvidden för transmissionstornet.
Andra metoder för överföring
Radiokommunikationssystem använder ett spektrum av olika frekvenser för att överföra signaler. Tidiga system krävde att varje enskilt sändar- och mottagarpar ockuperade en enda frekvens för att undvika störningar, ett system som kallas Frequency Division Multiple Access (FDMA). Även om den var effektiv för att minska sannolikheten för att sändningar mellan olika par skulle störa varandra, erbjöd den liten säkerhet eftersom alla tredje parter som kan ställa in på samma frekvens kunde lyssna på eller störa sändningarna. En annan av de föråldrade multipelanvändningsteknikerna är TDMA (Time Division Multiple Access) som kräver att par kommunicerar på frekvensbandet vid specifika tidpunkter så att det blev mindre störningar. Återigen, även om denna metod är effektiv för att eliminera överhörning, är den inte säker.
Skillnaderna mellan dessa tre discipliner med flera åtkomst kan illustreras genom att föreställa sig en grupp människor i ett litet rum. Om alla försökte ha en konversation samtidigt skulle resultatet bli kaotiskt. För att på bästa sätt förstå konversationerna kunde varje par människor prata ett annat språk (CDMA), vilket gör att de kan prata privat och ignorera alla andra eftersom deras röster bara skulle vara buller. Alternativen kan vara att pitcha sina röster vid olika frekvenser (FDMA) eller turas om att tala (TDMA). Det skulle dock fortfarande inte finnas någon integritet eftersom alla kunde förstå varandra, och förseningar i att förmedla meddelanden.
Användning av CDMA
CDMA var ursprungligen av primärt intresse för militären, som behövde kunna skicka radiomeddelanden som var svåra att blockera eller lyssna på. Dess användning har dock utökats kraftigt och olika typer har kommit att ligga till grund för ett brett utbud av trådlös kommunikation, mobiltelefoner och dataöverföringsteknologier. I USA är namnet CDMA närmast förknippat med en av huvudtyperna av mobiltelefontjänster.
När man hänvisar till mobiltelefoner kallas CDMA mer exakt CDMA2000 eller cdmaOne. Denna teknik är vanligast i USA, även om den används i delar av Asien och på andra håll i världen. Det kontrasteras ofta med Global System for Mobile Communications (GSM)-teknik, en konkurrerande mobiltelefonstandard som ursprungligen baserades på TDMA- och FDMA-metoder. Med tredje generationens (3G) mobiltelefonstandarder använder dock båda teknik baserad på koddelningsmultiplex. CDMA-telefoner är kanske mest kända för att lagra all data i handenheten snarare än i flyttbara SIM-kort som GSM.