Bottenaska är en biprodukt av kolförbränning. De största producenterna av bottenaska är koleldade kraftverk, som eldar en mycket stor volym kol årligen för att generera el. Det finns flera kasseringsalternativ för detta ämne, allt från återvinning till deponering, och flera rådgivande råd och branschorganisationer runt om i världen främjar metoder för kassering som anses vara mer miljövänliga.
Många biprodukter av förbränning genereras när kol förbränns. Bottenaska och en komponent som kallas flygaska består av kolkomponenter som inte förbrändes under förbränningsfasen. Flygaska är tillräckligt lätt för att transporteras upp i rökgaserna med rökgaserna och helst fångas den i filter innan den når miljön. Bottenaska bildar klinker på ugnens vägg, med klinkers som så småningom faller till botten av ugnen.
Sammansättningen av askan som blir över när kol har förbränts beror på föroreningarna som fanns i kolet när det bröts och bearbetades för att användas som bränsle. Som en generell regel försöker kraftbolagen använda kol som är så rent som möjligt för bränsle, för att det ska brinna effektivt. Föroreningar som inte brinner minskar den totala effektiviteten och genererar mer botten- och flygaska som måste kasseras, vilket ökar anläggningens driftskostnader.
Vissa ugnar maler askan och pumpar ut den med ett vattensystem, som andra är avsedda för torr hantering av askan. När askan väl har tagits bort kan den helt enkelt slängas i en deponi som är utrustad för att hantera den, eller så kan den säljas till företag som ägnar sig åt återvinning och återvinning. Bottenaska kan användas som ballast i byggprodukter som till exempel betong och vid tillverkning av aska.
Så länge bottenaska hanteras varsamt bör den inte utgöra någon miljörisk. Det kan dock innehålla produkter av partiell förbränning som dioxiner, vilket gör det farligt. Om den deponeras är det viktigt att slänga det i en anläggning som har utrustats för att förhindra läckage, vilket säkerställer att gifter inte kommer in i miljön. Om det används som ballast bör det endast användas i material för vilket det har bedömts som lämpligt ballast av byggmyndigheter, och det bör testas för att bekräfta att det är säkert att använda.