Blått och vitt porslin, även känt som blått och vitt porslin, är en form av keramik som har en vit bakgrund över vilken en blå design har applicerats. Dess historia kan spåras tillbaka till 14-talets Kina, där den tillverkades med handmålning och genomskinliga glaseringstekniker. På 17-talet blev blått och vitt porslin populärt i Europa, och storskaliga ansträngningar gjordes för att reproducera kinesiska bitar. I brist på de råvaror och tekniska kunskaper som var nödvändiga för att producera bitar i kinesisk stil, krävdes dock europeiska keramiktillverkare att ta fram nya metoder för att skapa blå och vit ware.
Som namnet antyder är blått och vitt porslin keramik som har en vit bakgrund utsmyckad med en blå design. Utbudet av porslinsartiklar som passar denna beskrivning är mycket brett. Några av de vanligaste formerna av denna typ av keramik är dock tallrikar, skålar, koppar och vaser. Vanliga mönster som visas på dessa stycken inkluderar blommotiv, mytiska varelser som drakar, scener från berättelser och kinesiska karaktärer.
Historien om blått och vitt porslin kan spåras tillbaka till 14-talets Kina. Vid den här tiden började kinesiska krukmakare att tillverka föremål från en inhemsk vit lera som kallas kaolin. När de härdade, handmålades föremålen med mönster med blått koboltpigment, belades med en klar glasyr och brändes sedan i en extremt het ugn. Efter bränningen var de färdiga bitarna ganska känsliga till utseendet, men också mycket hållbara. Från och med 21-talet fortsätter blåvita varor att produceras i stor utsträckning i Kina och har en så stark koppling till nationen att det har kommit att kallas för blått och vitt porslin.
På 17-talet blev blått och vitt porslin populärt i Europa, och keramiktillverkare påbörjade storskaliga ansträngningar för att producera bitar som liknade kinesiska varor. Dessa tillverkare saknade både råvarorna – nämligen kaolinlera – såväl som den tekniska kunskap som var nödvändig för att exakt återge den kinesiska stilen. Följaktligen tog de fram en ny produktionsteknik som passade deras resurser och förmågor. Deras pjäser hade stämplade eller stencilerade snarare än handmålade mönster, och använde en ogenomskinlig vit glasyr för att dölja den mörka nyansen av europeisk lera. Vissa europeiska tillverkare av blått och vitt material, särskilt de i Delft-regionen i Nederländerna samt delar av England, uppnådde en utbredd popularitet som fortsätter in på 21-talet.