En beredskapsledarskapsmodell är en teori om mänskligt beteende i ett organisatoriskt sammanhang, särskilt i en bransch. Idén med modellen är att återspegla tron att hur management definieras är mer komplicerat än någon enskild egenskap hos ”ledarskap”. Den mest kända beredskapsledarskapsmodellen säger istället att ett bra ledarskap kan bero på flera faktorer inklusive den andra personalen och den specifika situationen.
Traditionella ledningsmodeller arbetade utifrån att ledarskap är en egenskap i sig. De ansåg att de bästa ledarna hade specifika egenskaper som visade denna egenskap. Att tillämpa dessa modeller strikt innebar att två personer kunde jämföras och en visa sig vara den bättre ledaren, vilket gjorde dem mer lämpade för en chefsroll.
Detta ifrågasattes av managementpsykologen Fred Fiedler, som 1976 introducerade Fiedlers beredskapsledarskapsmodell. Han trodde att ledarskap var mer komplext och påverkades av flera faktorer. Som ett resultat kunde hans modell ranka olika personer som den bästa ledaren i olika situationer.
Det första inslaget i Fiedlers modell handlar om individers ledarstil. Ett mått på detta är att be människor att rangordna andra de har arbetat med för en mängd olika egenskaper. Faktum är att testet inte är utformat för att se hur dessa individer rankas, utan snarare för att titta på det övergripande mönstret av rankningar varje person ger, känt som en minst föredragen medarbetare eller LPC-poäng. Modellen föreslår att de som ger höga poäng generellt lägger mer vikt vid personliga relationer, medan de som ger låga poäng generellt sett är mer uppgiftsorienterade. Vilket som är mer effektivt då en ledarstil kan variera från fall till fall.
Den andra delen av beredskapsledarskapsmodellen är känd som situationell fördelaktighet. Detta är en bedömning av tre faktorer om den specifika situationen. De är: hur mycket tillit och förtroende det finns mellan ledaren och den övriga personalen; hur tydligt definierade är de uppgifter som gruppen måste utföra; och hur kraftfull ledarställningen är. Ett starkt betyg i varje kategori innebär att den övergripande situationen anses vara gynnsam, medan ett svagt betyg – lite förtroende, ingen tydlig uppgift, liten makt för ledaren – innebär en ogynnsam situation.
Enligt Fiedlers modell kommer en ledare med en låg LPC-poäng att vara mer effektiv när det finns en extremt gynnsam eller extremt ogynnsam situation. För de där situationen inte är extrem, till exempel en blandning av starka och svaga betyg för de tre situationella faktorerna, kommer en ledare med en hög LPC-poäng att vara mer effektiv. De som följer Fiedlers modell tror att dessa mönster innebär att det ofta kan vara mer effektivt att justera situationen än att byta ledare. Det kan till exempel vara nödvändigt att ge en ledare mer eller mindre makt, eller att lägga mer kraft på att tydligt definiera en uppgift.