I lag är ond tro en term som används för att beskriva beteenden där människor ägnar sig åt aktiviteter med illvilliga eller skadliga motiv, såsom uppsåt att vilseleda. När det kan visas att någon handlat i ond tro kan det få rättsliga konsekvenser. Generellt sett ägnar sig människor inte åt ond tro av misstag och oavsiktligt skadligt beteende är inte samma sak.
I ett enkelt exempel på ond tro kan en person tro att ett hälsoproblem har möjligheten att vara mycket allvarligt och ansöka om sjukförsäkring och ljuga om symtom. Denna person lurar försäkringsbolaget avsiktligt i syfte att få täckning. Om försäkringsbolaget upptäcker detta kan det ställa in försäkringen och kan eventuellt kräva in skadestånd om det betalas ut för kundens räkning. Omvänt skulle någon som bestämde sig för att köpa en sjukförsäkring utan kända hälsoproblem och fick cancer diagnostiserad kort efter att policyn trädde i kraft agera i god tro, eftersom personen inte visste det.
Dålig tro kommer ofta upp i samband med avtal där en part döljer information, försöker lura den andra eller går in i ett avtal utan att ha för avsikt att följa det. Om den andra parten finner bevis för ond tro, kan den brottsliga parten ställas inför domstol för att kräva skadestånd. Dessa kan innefatta såväl straff- som kompenserande skadestånd, där personen får ersättning för eventuella utgifter och förses med en bonus med målet att straffa den som bröt mot lagen.
Detta juridiska koncept kan vara halt och det är inte alltid lätt att bevisa. Olika rättssystem kan tillämpa olika standarder för att avgöra om människor handlar i ond eller god tro. Fall som involverar anklagelser om ond tro kan dra ut på tiden i flera månader när människor försöker samla bevis eller arbeta för en uppgörelse utanför domstol. I de fall där människor anklagar försäkringsbolag och finansiella institutioner kan ärendet också bli mycket dyrt, eftersom den som svarar på stämningsansökan har djupa fickor för försvar.
Människor som ingår transaktioner eller kontrakt som inte känns rätt kanske vill utvärdera situationen för att se om ond tro kan vara ett problem. Till exempel kan någon som köper en lyxklocka av en man på gatan ha en rimlig oro för stöld och riskerar att få klockan tillbaka av den rättmätige ägaren. Att köpa samma klocka från en smyckeshandlare som hanterar begagnade varor är säkrare, eftersom folk i allmänhet antar att säljare har gjort sin due diligence och har rätt att sälja varan i fråga. Om en tvist om ägande uppstod skulle smyckeshandlaren ansvara för att tillhandahålla dokumentation, eftersom kunden köpte föremålet i god tro.