Derealisering är ett disassociativt symptom som är förknippat med vissa former av psykisk sjukdom och neurologiska störningar. När en patient upplever detta symtom känner han eller hon avstånd från den omgivande miljön. Detta är inte farligt eller skadligt, men det kan vara oroande. Ett antal tekniker kan användas för att ta itu med detta symptom, allt från stresshanteringstekniker som används när det uppstår för att hjälpa en patient att hålla sig lugn till psykoterapi eller medicinsk behandling för att ta itu med den underliggande störningen som leder till känslan av avstånd.
Detta symptom är nära relaterat till depersonalisering, där människor känner sig distanserade från sig själva. Någon som upplever avrealisering kan känna att hans eller hennes omgivning är falsk eller iscensatt, eller uppleva deja vu på en plats han eller hon aldrig har varit i. Människor kan också uppleva jamais vu, där en välbekant plats verkar helt konstig. Föremål kan verka långt borta, tillplattade eller disiga, och patienten har ofta problem med att formulera upplevelsen, vilket kan göra det svårt att identifiera när en patient försöker kommunicera med en läkare eller terapeut.
Ett antal psykologiska tillstånd, inklusive ångeststörningar, schizofreni och enkel sömnbrist, har kopplats till derealisering. Personer med vissa typer av hjärnskador och progressiva neurologiska sjukdomar kan också ha detta symptom. De kan också uppleva yrsel, förvirring eller illamående, eller det kan upplevas på egen hand.
När patienter börjar känna en känsla av avskildhet kan de använda stresshanteringstekniker för att bekämpa känslorna av stress och oro. Vissa patienter tycker att det hjälper att andas djupt, blunda, lägga sig ner eller prata med en annan person i rummet och individuella tekniker kan utvecklas av patient och psykoterapeut tillsammans för att hantera problemet när det uppstår. Psykoterapi eller behandling av neurologiska störningar kan hjälpa patienter att ta itu med det underliggande tillståndet som leder till derealisering, vilket kommer att minska förekomsten av detta symptom.
Patienter bör vara medvetna om att detta symptom är mycket vanligt, och faktiskt förväntas med många tillstånd. Att ha denna upplevelse betyder inte att en patient tappar greppet om verkligheten, eller att hans eller hennes tillstånd förvärras. Vissa tycker att det hjälper att prata med andra patienter som upplever detta symptom så att de kan jämföra hanteringstekniker och vänja sig vid tanken att det är mycket vanligt och normalt att de upplever tillfälliga perceptuella störningar.