Termen ”återfall” används generellt för att hänvisa till upprepningar av beteende. Det används vanligtvis i ett negativt sammanhang, för att diskutera socialt oacceptabelt eller moraliskt tveksamt beteende som upprepas trots straff eller träning för att motverka beteendet. Särskilt i USA är återfall i brott specifikt förknippat med det straffrättsliga systemet.
Termen kommer från de latinska rötterna re, för ”upprepa” eller ”igen” och cadere, ”att falla”. Återfall i brott brukar ses som ett fall tillbaka som vänder på framsteg, och kallas ibland också för backsliding av den anledningen. Denna känsla av att falla tillbaka innebär vanligtvis att återfall i brott är negativt, snarare än positivt, eftersom det återspeglar ett förfall från acceptabelt eller sunt beteende. Till följd av detta uppfattas återfall i allmänhet som oönskat.
Inom ramen för det allmänna samhället talar många om återfall i betydelsen av att inte hålla sig till ett alkohol- eller drogbehandlingsprogram. Många av dessa program har hög återfallsfrekvens eftersom de är relaterade till kemiska och fysiska tillsatser, vilket kan vara mycket svårt att behandla. Utan en medveten ansträngning och ett bra behandlingsprogram kommer en deltagare i slutändan att glida tillbaka in i tillägget. Människor kan använda termen mer generellt för att prata om att falla tillbaka till dåliga vanor också, även om folk vanligtvis inte tillämpar termen på sig själva.
När det gäller brottsbekämpning avser återfall i brott till varje fall där en brottsling upprepar ett brott, trots att han bestraffas för det med böter eller fängelse. Termen kan användas för lindriga brott, som småstölder, eller större brott, som ofredande av barn eller mord. Många kritiker av straffsystem tittar på deras återfallsfrekvens för att se om de är effektiva eller inte. En hög återfallsfrekvens tyder på att ett straffsystem kanske inte gör sitt jobb.
I kriminell mening är återfall i brott ett allvarligt problem. Brott på alla nivåer är sårande för offren, och de flesta skulle vilja undvika dem. Som ett resultat av detta vill handläggare i ett straffsystem gärna tro att människor inte kommer att upprepa brott efter att de har blivit straffade för dem. En sådan upprepning tyder på behovet av nya tillvägagångssätt som terapi eller stödprogram utformade för att förhindra återfall i brott. Särskilt hos ungdomsbrottslingar finns det också en genuin önskan att brottslingen ska fortsätta att leva ett liv utan brott, vilket kan vara svårt när brott är det enda som någon känner till.