Askungens effekt är en statistisk tendens att barnmord som begås av föräldrar är mer benägna att involvera en styvförälder. Barnmisshandel i allmänhet är mer sannolikt att förekomma med styvbarn än biologiska barn. Forskare har lagt fram ett antal teorier för att förklara detta fenomen och vissa utmanar Askungens effekt, och hävdar att statistiken faktiskt pekar på en högre sannolikhet för övergrepp i styvfamiljer i allmänhet, och biologiska såväl som styvbarn är i riskzonen.
Forskare började identifiera detta problem på 1970-talet och studerade antalet barnmisshandel och mord i familjer i ett antal utvecklade länder, inklusive Sverige och USA. Forskare fann att barndödsfall ofta involverade styvföräldrar, i en takt som är tillräckligt hög för att vara statistiskt signifikant. Många noterade också att i dessa mordfall upplevde alla barn i familjen övergrepp, men styvbarn fick ofta bära bördan av det.
Evolutionspsykologer menar att Askungens effekt är resultatet av ett bristande intresse för styvbarn. Biologiskt ger uppfostran av styvbarn ingen uppenbar fördel, eftersom dessa barn inte bär på en persons genetiska material. Forskare som är kritiska till evolutionär psykologi hävdar att andra faktorer kan vara på väg att förklara detta fenomen. Fattigdom kan vara en känd bidragsgivare till stress och våld, och många barnmord kan kopplas till fattigdom, såväl som styvfamiljer. Dessutom noterar forskare att särskilt funktionshindrade barn, biologiska eller stegvisa, löper mycket hög risk att bli mördade eller misshandlade av en förälder.
Resultaten från forskare som är intresserade av Cinderella-effekten är viktiga. Att identifiera potentiella riskfaktorer för barnmisshandel och mord kan hjälpa socialarbetare att ingripa innan en situation blir farlig och kan också spela en roll för att fatta beslut om vårdnad om barn i domstolsärenden. Att göra lärare och andra personer som interagerar med barn medvetna om problemet kan också vara till hjälp, eftersom det gör att de kan upptäcka tecken på övergrepp tidigt.
Kritiker varnar för att Askungeeffekten inte ska ses som en indikator på att alla styvföräldrar är missbrukande. Även om det finns ett statistiskt samband mellan styvfamiljer och övergrepp på barn, särskilt styvbarn, betyder det inte att styvföräldrar i sig är farliga för barnen i deras liv. Många uppfostrar barn i kärleksfulla, stödjande hushåll mycket framgångsrikt. Vad Askungeeffekten indikerar är behovet av lämplig intervention i en styvfamilj där föräldrarna har argument om barnen, särskilt kring frågor som disciplin.