Förklarade skulle kunna berätta exakt vad en aposiopes är, men… Jag är ledsen, jag kan bara inte fortsätta. Kan vi prata om något annat retoriskt grepp istället?
Ovanstående utdrag är ett exempel på en retorisk anordning känd som en aposiopes, från grekiskan för att ”bli tyst”. En aposiopes kan uppträda i olika former, men generellt sett är det ett avsiktligt avbrott eller paus som används för att skapa dramatisk spänning. En aposiopes skapas ofta genom att använda ett bindestreck (-) eller ellips (…) för att antyda en idé som inte kan eller inte nödvändigtvis behöver avslutas av talaren.
Om en mamma säger till sitt barn ”Lägg ifrån sig leksaken nu, annars ska jag…”, har hon använt en form av aposiopes för att antyda ett hot om straff. Talaren ställde upp ett villkor, men lyssnaren behövde faktiskt inte höra resten av meningen för att förstå konsekvenserna. En aposiopes är mest effektiv när lyssnaren(n) framgångsrikt kan härleda vad som saknas.
En annan form av aposiopes uppstår när talaren blir för överväldigad eller distraherad för att avsluta en fullständig tanke. Vid en begravningsceremoni, till exempel, kan en talare som håller ett lovtal behöva pausa mitt i meningen för att samla sina tankar: ”Jag kommer alltid att minnas min bästa vän Ray… Jag är ledsen, jag kan inte hitta ord… Ray var bara…”. Dessa pauser indikerade med ellipser skulle betraktas som aposiopeser. När en talare blir oförmögen att fortsätta, skulle den resulterande paus vara en aposiopes.
Många dramatiker och manusförfattare använder aposiopesis för att få dialogen att låta mer realistisk eller uppriktig. Många berömda soliloquies i Shakespeares pjäser är tänkta att levereras med känslomässiga pauser och stunder av tystnad, inte som raka recitationer. En karaktär kan också använda en aposiopes för att skapa en dramatisk eller komisk spänning i scenen, som i ett avgörande ögonblick när en detektiv är på väg att namnge den verklige mördaren: ”Jag har äntligen satt ihop de sista bitarna och jag vet att mördaren är – Är är de där blommorna riktiga? Jag kan aldrig få något att växa på mitt kontor. Var var jag någonstans? Åh ja, den riktiga mördaren…”.
En aposiopes kan vara en mycket effektiv retorisk apparat när den används sparsamt och under rätt förutsättningar. Om lyssnaren omöjligen kan härleda den önskade betydelsen från talarens öppningspremiss, kanske en aposiopes inte fungerar lika bra. Många aposiopeser presenteras som villkorliga meningar om orsak och verkan, där talaren bara ger orsaken eller premissen: ”Om jag måste komma upp dit…”, eller ”Om jag bara hade en bandspelare just nu…”. Lyssnaren bör kunna ge en egen logisk slutsats utifrån talarens avsiktliga paus.