Aphonia är oförmågan att tala. En person med denna störning kan inte vokalisera och måste använda andra kommunikationsmedel än rösten. Det finns ett antal anledningar till att människor utvecklar afoni och det finns flera behandlingsalternativ. Behandling kan involvera en logoped; en öron-, näs- och halskirurg; och annan medicinsk personal, såsom neurologer.
När människor pratar vibrerar stämbanden i halsen för att generera talljud. Personer med afoni har stämband som inte rör sig i position och vibrerar ordentligt. När de försöker prata hörs inga ljud. Detta skiljer sig från tillstånd där människor har grova eller hesa röster, eller har svårt att tala av neurologiska eller rent psykologiska skäl.
I en fysisk undersökning kan en patient med afoni bli ombedd att försöka tala, såväl som att hosta. Stämbanden kommer att visualiseras och patienten kommer att intervjuas för att lära sig mer om uppkomsten av afonien. Trauma på nerverna som styr struphuvudet är en vanlig orsak och det kan också vara ett resultat av operation, fysisk misshandel eller tumörer. Ibland finns det en psykologisk komponent och vissa studier har visat att människor kan utveckla en oförmåga att tala som en psykologisk hanteringsmekanism. Vid andra tillfällen skadas stämbanden tillfälligt av rökning, skrik och andra aktiviteter, och de kommer att återhämta sig om de får vila.
Behandlingar för afoni kan innefatta vila för att se om stämbanden spontant återhämtar sig, tillsammans med behandling av tumörer och knölar på stämbanden. Om skadan orsakades av kirurgi eller trauma, kan sladdarna så småningom läka, vilket gör att patienten kan tala igen. Sessioner med en logoped kan också vara till hjälp. Patologen kan arbeta med patienten för att se om det är möjligt att återställa vissa talförmåga, och för att utveckla halsen och stämbanden.
Om tillståndet inte kan lösas kan en patient läras ut teckenspråk eller förses med andra verktyg för kommunikation som ett anteckningsblock. Personer med talstörningar kan bli mycket skickliga på att använda andra typer av kommunikation för att sköta sin dagliga verksamhet och interagera med andra människor. Det kan vara till hjälp att bära kort som förklarar situationen så att patienten i en trång miljö eller en miljö där någon inte är uppmärksam lätt kan ge information om varför han inte pratar.