Anrikat uran har fått koncentrationen av en viss isotop, uran 235 eller U235, ökad över naturligt förekommande nivåer. Uran har minst tre isotoper i naturen, och U235 är särskilt användbart som bränsle för kärnreaktorer och som grund för kärnvapen. Uran är naturligt sammansatt av en mycket hög andel U238 och en mycket liten andel av andra isotoper, där U235 är den näst vanligaste, cirka 0.7 %. Genom att separera isotoperna kan anrikade uranprover med en högre koncentration av U235-isotoper skapas.
Uran kan anrikas på ett flertal sätt och i olika grad beroende på avsedd användning. U235 är viktigt för kärnreaktorbränsle och kärnvapen på grund av dess förmåga att genomgå klyvning eller klyvning. Varje U235-atom som delas frigör en enorm mängd energi, såväl som en högenergiatompartikel som kallas en neutron. Neutronen träffar sedan en annan U235-atom, vilket gör att den splittras, vilket sätter igång en kedjereaktion. När reaktionen är långsam och kontrollerad kan den utnyttjas som är fallet med en kärnreaktor. När reaktionen är våldsam och okontrollerad blir resultatet en kärnvapenexplosion, den process som låg till grund för de bomber som USA släppte över Japan i slutet av andra världskriget.
Beroende på avsedd användning produceras anrikat uran med varierande koncentrationer av U235-atomer. Den lägsta graden är känd som lätt anrikat uran (SEU) och har en koncentration på upp till cirka 2 % U235. Nästa kvalitet är känd som låganrikat uran (LEU) och har vanligtvis en koncentration på cirka 3 % eller 4 % U235, vilket är den högsta standardkoncentrationen för reaktorbränsle, även om den kan vara så hög som 20 %.
Höganrikat uran (HEU), även känt som vapenkvalitetsuran, är uran som har en koncentration på cirka 80 % U235. Uran anrikat till denna nivå används vid tillverkningen av de vapen som utgör kärnvapenarsenalerna i många länder, även om så låga anrikningsnivåer som 20 % är tillräckliga för att producera de enklaste kärnvapen. Denna klass av anrikat uran är starkt kontrollerad och reglerad av nationella och internationella regeringar och tillsynsmyndigheter för att främja dess säker användning och för att förhindra skapandet av kärnvapen av enheter som världens civilisationer som helhet anser vara potentiellt farliga eller oansvariga.