Analytisk fonik är en metod för att lära ut läsning som först bygger på att memorera synord, sedan på att analysera den fonetiska strukturen hos dessa synord. Det skiljer sig från andra populära phonics tillvägagångssätt, såsom lingvistisk phonics eller syntetisk phonics främst genom att vara en ”top-down” tillvägagångssätt. Det betyder att den börjar med autentiska berättelser, sedan arbetar sig ner till ord och enskilda bokstäver eller fonetiska enheter. Analytisk fonetik används ofta som en del av en hel språkläroplan.
Hela språkmetoder för att undervisa i läsning börjar med att en lärare läser skönlitteratur eller facklitteratur för eleverna medan de följer med. Eleverna lär sig sedan känna igen ord genom synen utan att nödvändigtvis kunna ljuda ut nya ord, eftersom de inte har så mycket kunskap om fonik, vilket är hur bokstäverna motsvarar ordens ljud. Analytisk phonics är ett sätt att hantera denna brist i hela språket, genom att låta eleverna analysera phonics av ord som de redan kan.
I allmänhet kommer en lektion i analytisk fonik att involvera läraren som visar eleverna uppsättningar av ord som har någon bokstavs- eller bokstavskombination gemensamt, som ”ljud”, ”mjöl” och ”moln”. Läraren vägleder eleverna att upptäcka hur ljud och bokstäver hänger ihop. I det här fallet låter ”ou” i alla tre orden som ”ow.” När eleverna kan känna igen bokstavskombinationerna som utgör ord de redan känner till, kommer de att kunna ljuda ut andra ord som de inte har stött på tidigare.
Analytisk phonics är jämförbar med lingvistic phonics genom att både fokuserar på ljudmönster i ord snarare än på de individuella ljuden av bokstäver, men lingvistic phonics förlitar sig mindre på användningen av synord som erhålls från läsning. Eleverna lär sig att läsa kluster av ord som alla innehåller liknande mönster, som ”kung”, ”ring” och ”sjung”. De kan då få en läsuppgift som använder dessa och andra liknande strukturerade ord. Förespråkare av top-down-metoden kan kritisera denna metod eftersom den använder konstgjorda, och därför vanligtvis ointressanta, texter.
Syntetisk phonics är nästan raka motsatsen till analytisk phonics. Medan analytisk fonik börjar med hela berättelser och fungerar ner till individuella ljud, använder den syntetiska foniken en ”bottom-up”-strategi genom att lära eleverna att känna igen ljuden av enskilda bokstäver. Dessa ljud kombineras sedan, eller syntetiseras, för att skapa ord. Syntetisk fonetik lär ut läsning och stavning med skrift samtidigt, till skillnad från analytisk fonetik som betonar läsning först och sedan går över till stavning och skrivning.