Amblyopi, allmänt känd som ”lat öga”, är en synstörning som drabbar så många som 2 eller 3 procent av barn under sex år. Barn med amblyopi upplever betydande synförlust på ett öga, vilket orsakar förlust av stereoskopisk syn och eventuell blindhet i det drabbade ögat. Det är inte ett tillstånd som kan behandlas med glasögon eller andra traditionella korrigerande metoder. Amblyopiska barn kan ha två relativt friska ögon, men sambandet mellan ett av dessa ögon och hjärnan utvecklades inte fullt ut under tidig barndom.
Många människor missar symtomen på amblyopi med en annan störning som kallas skelning (en ofrivillig korsning av ögonen). Om ett barn har en form av skelning där ett öga förblir felinriktat kontinuerligt, kan han eller hon också utveckla amblyopi som ett resultat. Men många amblyopiska barn har normala ögonjusteringar, så föräldrar och familjeutövare kanske inte känner igen alla symtom. Endast en undersökning av en kvalificerad pediatrisk ögonläkare kan avslöja förekomsten av sann amblyopi.
Behandling av amblyopi beror på patientens ålder och svårighetsgraden av sjukdomen. Eftersom det opåverkade ögat blir så dominerande innebär de flesta behandlingsprogram att man tvingar det andra ögat att ta över de visuella sysslorna ett tag. Amblyopiska barn kan behöva bära plåster över det dominerande ögat eller använda atropindroppar för att orsaka suddighet. Dessa metoder tvingar det drabbade ögat att stärka sin förbindelse med synbarken. Ibland kan operation utföras för att korrigera skelning, men amblyopiska symtom kan fortsätta utan behandling.
Om det drabbade ögat förstärker sin förbindelse med hjärnans synbark, kan barnet vid behov utrustas för glasögon. En vanlig orsak till amblyopi är en signifikant skillnad i synskärpan i varje öga. Hjärnan väljer att bearbeta information från ögat med minsta möjliga förvrängning. Behandling av amblyopi hos äldre barn eller vuxna har inte alltid varit lika framgångsrik, eftersom hjärnan blir mycket bekväm med bilderna som produceras av det ”goda ögat” med tiden. Tidig diagnos och behandling är därför mycket viktig för barnet och hans eller hennes föräldrar.