Allitterationens funktion i litteraturen är att betona en viss punkt eller att göra någon aspekt av verket mer minnesvärd. I prosa, till exempel, används allitteration ofta för att uppmärksamma läsaren på en viss mening och få den att sticka ut. Alliteration används också ofta för att namnge karaktärer, för att de ska få mer minnesvärda namn som är roliga att säga högt. Medan alliterationens funktion är ungefär densamma i både poesi och prosa, använder poeter den ofta för att fastställa rytmen i en dikt och för dess ljudkvaliteter.
Allitteration i litteraturen är användningen av vissa ord tillsammans med liknande konsonantljud, vanligtvis i början eller på samma plats i varje ord. Själva rubriken på denna artikel inkluderar alliteration eftersom den har en upprepning av inte bara ”l”-ljudet i början av varje ord, utan också ”t”-ljudet som följer det. Alliteration används ofta i både prosa och poesi, även om det kan åstadkomma olika saker i varje form.
I prosa används det vanligtvis för att få en viss linje att sticka ut mer mot de linjerna runt den. Den sista raden av The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald ger ett utmärkt exempel på allitteration i litteraturen, bestående av ”Så vi slår på, båtar mot strömmen, bärs oupphörligt tillbaka i det förflutna.” Denna upprepning av ”b”-ljud förstärker den ursprungliga idén om slag som anges i meningen, och skapar en rytm och ett ljud inom raden nästan som en trumma. Genom alliteration i litteraturen stödde Fitzgerald idén som presenterades i raden genom att använda orden i den för att framkalla en känsla av rytm och dunka mot ett föremål som en båt mot vågor.
Allitteration används också ofta av författare när de kommer på karaktärsnamn. Populära seriefigursnamn som Peter Parker, Bruce Banner och Clark Kent, såväl som seriefigurer som Kalle Anka, Musse Pigg och Bugs Bunny använder alla allitteration. Detta skapar namn som är roliga att säga och höra, och dessutom lätta att komma ihåg.
Användningen av allitteration i litteraturen sträcker sig också ofta till poesi. I dikter används alliteration ofta för det sätt på vilket en rad eller en fras låter. Eftersom dikter ofta läses upp kan denna ljudkvalitet som sådana ord har vara mycket viktigare. Linjen ”det siden sorgliga osäkra prasslet av varje lila gardin” i Edgar Allen Poes The Raven har alliteration och onomatopoeia tillsammans. Poes ordval och ”s”-ljuden i dessa ord är inte bara alliterativa, utan skapar också själva ljudet av de där gardinerna som prasslar och skiftar ihop.