Aktiv röst är en term som används för att identifiera en stil av verbanvändning på engelska. När ett verb anses vara aktivt utför verbets subjekt en åtgärd på objektet. Alternativet betraktas som den passiva rösten, där subjekt och objekt vänds om, och subjektet tar emot handlingen. På så sätt anses aktiva verb ofta vara mer levande och beskrivande än deras passiva alternativ och ger ämnet för en mening rätt fokus.
Transitiva verb – verb vars subjekt kräver ett objekt för att bilda en fullständig mening – är den enda typen av verb som kan ha röst. I exempelmeningen, ”Jane slog Tommy”, används verbet ”slapped” i den aktiva rösten för att visa vilken handling Jane tog på Tommy. Alternativt, med den passiva rösten, ”Tommy fick en smäll av Jane,” kommer ut längre och ändrar meningen i meningen från Jane till Tommy.
Med tanke på de enkla exemplen ovan framträder några anmärkningsvärda aspekter av den aktiva rösten. I de flesta fall är passiva verb någon form av verbet ”att vara”, som ”är, var, var, varit.” Om en läsare letar efter en av dessa böjningar kan den snabbt avslöja om meningen använder den aktiva eller passiva rösten. Meningar, eller meningssatser, som är skrivna i den aktiva rösten tar också bort en preposition, vilket minskar alltför ordrika meningar från en viss komposition. Att konvertera en passiv mening till en i den aktiva rösten är därför ofta en fråga om att byta subjekt och objekt, ta bort verbet ”vara” och dess tillhörande preposition och ge subjektet ett verb som beskriver vad det gör med objekt.
Det finns dock fall då verbet ”att vara” kommer att finnas i meningar som använder den aktiva rösten. Tänk på exempelmeningen ”Tommy drog i håret på Jane.” I vad som kallas en progressiv konjugation, kan verbet ”att vara” användas med presens particip av ett verb som fortfarande visar subjektet som utför handlingen. Med progressiv konjugering skulle exemplet ovan bli, ”Tommy drar Janes hår.” Båda meningarna visar handlingen som Tommy, subjektet, utför på Jane, även om den andra meningen använder en böjning av ”att vara”.
Progressiv konjugation är inte det enda sättet som den passiva och aktiva rösten kan förväxlas på. Ibland antyds det passiva verbet i en mening. Ta till exempel meningen, ”Smällen som Jane gav lärde Tommy en värdefull läxa.” Det finns ett underförstått ”det var”, som om det skrevs före verbet ”givet”, skulle göra meningen alltför ordrik. Även om böjningen av ”att vara” faktiskt inte förekommer i meningen, ger dess implikation fortfarande meningssatsen en passiv röst.