Abstrakt poesi, som namnet antyder, är poesi som inte lämpar sig för en bokstavlig eller konkret tolkning. Ofta väljs orden mer för sina ljud än för sina betydelser, på samma sätt som abstrakt bildkonst ofta handlar mer om färg och form än om att skapa representativa bilder. Denna typ av abstrakt poesi är också känd som ljudpoesi. I en vidare mening är abstrakt poesi poesi som använder slumpmässiga bilder, ström av medvetande och andra abstrakta konsttekniker. Även om det inte är för alla smaker kan den här typen av poesi skapa minnesvärda estetiska upplevelser.
Poesi är en av de äldsta formerna av litterär konst. I pre-litterate tider använde barder och poeter rimmande vers för att göra muntliga historier och legender lättare att komma ihåg. Genom århundradena har poesin, liksom andra konstformer, utvecklat många representationsformer, desto bättre är det att berätta en historia eller skapa en karaktär eller stämning. Det var först på 19- och 20-talen som konstnärer började experimentera med former som inte representerade verkliga människor eller föremål, men som ändå skapade överraskande och tilltalande former. I både skrivna och visuella medier var detta början på abstrakt konst.
På 20-talet sågs verk av många inflytelserika poeter, inklusive TS Eliot och Beat-poeter som Allen Ginsberg. 1949 myntade den brittiska poeten Edith Sitwell termen abstrakt poesi för att beskriva hennes eget verk, där ord valdes för ljud snarare än betydelser. Till exempel börjar hennes dikt Hornpipe med raden ”Sky rhinoceros-glum.” Dessa till synes slumpmässiga ord har inget uppenbart samband, men läsaren letar efter ett, nästan ofrivilligt. Ännu viktigare, i Sitwells hänseende skapar de tre orden tillsammans ett unikt och minnesvärt ljud.
Begreppet abstrakt poesi fick inte någon vidsträckt användning utanför litteraturkritikens krets. Konceptet påverkade dock senare generationer av poeter och blev en del av abstrakt konsts bredare trend. 1960- och 1970-talens performancekonstnärer skapade sina egna former av abstrakt poesi, liksom 1980- och 1990-talens spoken word-artister och slampoeter. Avantgardemusiker som Philip Glass skapade musikaliska verk av slumpmässiga ljud, ungefär som Sitwell skapade poesi av slumpmässiga ord.
Versen av ee cummings, en av 20-talets främsta poeter, kunde betraktas som abstrakt poesi. Även om Cummings skrev om igenkännbara personer, händelser och koncept, var hans val av ord ofta abstrakt. Ett exempel är dikten från 1940 som någon bodde i en vacker stad, vars titel också är dess första rad. Dikten handlar om livet i förorten, där ”pretty how town” valts inte för att beskriva förorten, utan helt enkelt för att skapa en ovanlig och minnesvärd fras. När han namnger sitt anonyma ämne, väljer Cummings medvetet ordet ”vem som helst”, vilket inte antyder en mental bild, vilket förstärker karaktärens anonymitet.