Ibland krävs det ett (hypotetiskt) barns visdom för att lösa ett problem som förvirrar de bästa juridiska sinnen.
Ett perfekt exempel var ett brittiskt rättsfall från 2009 där domarna ombads avgöra om Pringles – de där salta, hyperboliska paraboloidsnacksen – är potatischips (känd som potatischips i Storbritannien) eller något annat.
Även om det kan verka som en nonsensfråga, var svaret värt 100 miljoner pund (då motsvarande 160 miljoner dollar). Det var det belopp som tillverkaren Procter & Gamble skulle behöva betala om Pringles ansågs vara potatischips och därmed omfattas av 17.5 % mervärdesskatt (moms).
Företaget hävdade att dess välsmakande godsaker var gjorda av många ingredienser, inte bara potatis, och därför inte innehöll tillräckligt med ”potatis” för att förtjäna etiketten för potatischips. För ordens skull består Pringles av cirka 42 % potatismjöl.
Fallet hade redan arbetat sig igenom det brittiska domstolssystemet: 2007 beslutade en momsdomstol att Pringles i själva verket var potatischips; 2008 upphävde High Court beslutet.
Slutligen, 2009, tog Storbritanniens appellationsdomstol upp fallet och fastställde att det enda sättet att avgöra var att fråga ett hypotetiskt 8-årigt barn vad han eller hon skulle kalla mellanmålet. Onödigt att säga att den imaginära ungen knakade på problemet och bestämde sig för att Pringles var potatischips. Till slut fick Procter & Gamble fortsätta att betala skatten och den stora Pringles-debatten tog slut.
Intressant nog sålde Procter & Gamble varumärket Pringles till Kellogg’s för 2.695 miljarder USD 2012.
Gräver i Pringles:
När Pringles cans uppfinnare Fredric J. Baur dog 2008, lades en del av hans aska i en av de ikoniska behållarna för begravning.
Procter & Gamble säger att de valde namnet ”Pringles” genom att leta igenom en telefonbok efter ett catchy gatunamn som började med ett ”P.”
Pringles går igenom en intrikat produktionsprocess som kräver att de rullas på ett potatisark under 4 tons tryck.