Vattenkrasse är en mörkgrön, lummig växt med fibrösa stjälkar och tjocka, runda blad. Dess lätt kryddiga, bittra smak passar ofta bra, i smörgåsar, med mörka bröd och senap. Kockar kan också kombinera det med andra bittra grönsaker, bacon och salta ostar i sallader. När det sauteras minskar beskan något och det gröna kan fungera som bädd för grillad kyckling eller nötkött. De som väljer vattenkrasse för hemmabruk bör vanligtvis inspektera bladen och stjälkarna för att säkerställa att de har en bra färg. Det brukar också vara klokare att plocka hemodlat eller gårdsodlat grönt framför vilda sorter.
Infödingar på de brittiska öarna har ätit vattenkrasse i tusentals år. Den växer i grunda bäckbäddar där vattnet ständigt rinner runt den, vilket ger vattenkrasse dess namn. Även om de gamla plockade upp det direkt ur vattnet, borde moderna kockar i allmänhet välja grönt som finns tillgängligt på bondemarknader, livsmedelsbutiker och deras egna trädgårdar. Vilda sorter kan bära på parasiter, som leverflingor.
Ju fräschare denna växt är, desto bättre smak och konsistens. Bladen ska vara mörkgröna, fasta och bara lite sega. De ska vara fria från gula fläckar och kännas torra, inte slemmiga. Stjälkarna ska också kännas torra och lite sträva. Halka gula stjälkar eller slem på bladen tyder på att vattenkrassen börjar bli unken. Denna slemmiga konsistens gör vanligtvis inte bladen oätliga, men den förstör ofta smaken.
Även om vattenkrasse inte ser slemmig eller gul ut, bör konsumenterna också avvisa vissnande löv och slappa stjälkar. Dessa faktorer påverkar vanligtvis inte smaken, men de betyder att bladen inte kommer att hålla sig fräscha så länge. Lätt vattenkrasse brukar inte heller ha samma trevliga crunch som den färska varianten. Konsumenter bör vanligtvis kontrollera mitten av klasar för att se till att det inte finns några dåliga löv som gömmer sig där. Dessa dåliga löv avger gaser som kan göra att alla produkter i kylskåpet förstörs snabbare.
När kockar får detta gröna hem är det viktigt att förbereda det innan de ställs i kylen. Detta säkerställer generellt att bladen håller sig fräscha lite längre och förkortar förberedelsetiden under tillagningen. Kockar bör vanligtvis skära bort vattenkrassestammarna och kassera dem. Bladen ska sköljas i kallt vatten för att avlägsna jord och andra föroreningar. Konsumenter bör försiktigt torka bladen med rena pappershanddukar och lägga dem försiktigt i förslutbara plastpåsar för förvaring. Det är viktigt att inte krossa eller mosa bladen i påsarna, utan snarare göra detta som att stoppa i en ömtålig kudde, och hålla bladen lätt åtskilda.