Ett växande befolkningssegment pekar mot stigande kostnader för medicinsk felbehandling som faktorer för ökade nationella sjukvårdskostnader. Detta gäller särskilt i USA, där medicinsk ansvarsförsäkring fortsätter att öka. Många misstänker att dessa kostnader ökar individuella försäkringspremier samt ökar läkarnas serviceavgifter. Forskning visar dock att den verkliga bördan av medicinska felbehandlingskostnader bärs direkt av drabbade patienter i form av förlorade löner och ökade medicinska kostnader. Ekonomer i USA, Storbritannien, Kanada och Australien är generellt oense om att kostnader för felbehandling påverkar nationella utgifter för sjukvård.
Eftersom försäkringskostnaderna för medicinsk felbehandling har ökat stadigt under de senaste 10 åren, undrar många hur detta påverkar de totala sjukvårdskostnaderna. I USA, till exempel, ökade medicinska ansvarsförsäkringspremier för alla läkare i hela landet i genomsnitt med 15 procent mellan 2000 och 2002, med högre höjningar för specialister inom sådana områden som obstetrik och gynekologi och allmän kirurgi. Dessa priser har också stigit i Storbritannien och Kanada. Många ekonomer undrar sålunda hur man kan implementera ett överkomligt ansvarsskydd för medicinska leverantörer utan att påverka ytterligare vårdkostnader.
Medicinsk felbehandling är vanligtvis läkares eller sjukhusens professionella underlåtenhet att tillhandahålla adekvat vård för en patient. Även känd som medicinsk oaktsamhet, kan detta misslyckande leda till betydande skada, sjukdom eller till och med förlust av liv. Många länder runt om i världen, inklusive Storbritannien, Irland och Filippinerna, har infört lagar som konfronterar och hanterar medicinsk felbehandling. Som ett resultat är läkare ofta juridiskt skyldiga att behålla medicinsk felbehandling försäkring för att betala för eventuella juridiska kostnader.
Många medborgare idag hävdar att stigande vårdkostnader delvis är resultatet av stora kostnader för medicinsk felbehandling. Vissa gissar att försäkringsbolag flyttar bördan av dyra felbehandlingsprocesser till försäkrade i form av individuella premier, medan andra teoretiserar att läkare tar ut högre avgifter för tjänster för att kompensera sina försäkringskostnader. Ett växande antal människor hävdar därför att ett tak för rättegångsutmärkelser skulle sänka kostnaderna för medicinsk felbehandling och lindra de totala hälsokostnaderna.
I USA uppskattar sjukvårdsexperter dock att kostnaderna för felbehandlingar står för mindre än två procent av de nationella hälsoutgifterna. Betydande minskningar av dessa kostnader kan därför endast i måttlig grad påverka ökningen av de totala kostnaderna. Det har också väckts oro över utövandet av defensiv medicin, som är en samling tekniker som är avsedda att avvärja rättegångar om felbehandling. Exempel kan vara tester, procedurer eller kontorsbesök som inte nödvändigtvis gynnar patienten utan snarare minskar läkarens exponering för felbehandlingsansvar. Blandade resultat från analyser kan dock inte fastställa den verkliga kostnaden för sådana procedurer.
Förespråkare för sänkta sjukvårdsutgifter nämner ofta den potentiella inverkan av premiekostnader för felbehandling på tillgången till och tillgängligheten av hälsotjänster. För att illustrera kan läkare vara mindre benägna att praktisera i ett område där priserna är avsevärt höga, vilket stänger kliniker och tvingar invånare att söka behandling någon annanstans. Man tror att utan konkurrens från flera leverantörer kan sjukvårdskostnaderna stiga exponentiellt i anläggningar där tjänster är tillgängliga. Även om sådana händelser kan vara sanna i vissa regioner, är forskningen om denna orsak och verkan begränsad och ger inte en korrekt slutsats.
Ett sätt på vilket kostnader för medicinsk felbehandling driver utgifterna är i den börda de utgör för patienter och deras familjer. Sådana kostnader anses till stor del bero på att sjukhus och läkare betalar stora summor pengar till patienter i rättegångar. I verkligheten återspeglas dock kostnaderna i extra sjukvårdskostnader, utebliven tid från arbetet och smärta och lidande som patienter upplever varje år. Forskning visar vidare att en majoritet av dessa patienter inte stämmer läkare, vilket förnekar möjligheten för rättsliga förfaranden.
Data analyserade från USA, Kanada, Australien och Storbritannien 2001 visade att amerikanska medborgare lämnar in fler anspråk på missförhållanden än medborgare i de andra länderna, men fördelningen av ersättningen är ungefär densamma. I alla fyra länderna stod kostnaderna för medicinsk felbehandling för mindre än 0.5 procent av hälsoutgifterna det året. Många ekonomer drar därför slutsatsen att kostnader för medicinsk felbehandling inte driver de nationella sjukvårdskostnaderna. I USA anses hälsoutgifterna vara mycket större än andra nationer helt enkelt på grund av högre läkarinkomster och ökade sjukvårdspriser.