Meningar med personifiering är kompletta grammatiska konstruktioner där ett objekt eller abstrakt idé beskrivs som att det besitter mänskliga egenskaper eller ägnar sig åt mänskliga handlingar. Sådana objekt eller abstraktioner som ges mänskliga egenskaper eller handlingar sägs vara ”personifierade”. För att känna igen meningar med personifiering bör man först söka i en mening efter ett icke-mänskligt föremål, varelse eller abstrakt idé och undersöka hur den delen av meningen beskrivs. Om det beskrivs med termer som normalt tillämpas på människor och inte på den typ av föremål som beskrivs, kommer personifiering sannolikt att användas. Ett objekt som beskrivs rent i termer av dess fysiska egenskaper utan försök till mänsklig koppling, å andra sidan, är sannolikt inte personifierad.
Mer än att bara erbjuda en tydlig beskrivning av ett objekt eller abstraktion tenderar meningar med personifiering att ge läsaren ett nytt sätt att se på en idé eller sak, eller att fylla något som i sig saknar känslor med någon form av känslomässig effekt. Man kan lätt känna igen meningar med personifiering genom att söka efter känsloladdat språk som appliceras på okänsliga, icke-mänskliga föremål eller begrepp. Även om det inte finns någon personifiering i ”den heta, ljusa solen”, används personifiering i ”den vårdande, kärleksfulla solen.” Beskrivningar av temperatur och ljusstyrka är inte särskilt karakteristiska för människor medan ”älskande” och ”vårdande” båda kan ses som mycket mänskliga egenskaper. I synnerhet tjänar dessa beskrivningar till att ge solen något moderliga egenskaper, en vanlig trend i litteraturen.
Personifiering kan användas i poesi eller i prosa, även om det är särskilt vanligt i poesi. Det är särskilt vanligt i poesi som syftar till att förhärliga naturen eller någon gudomlig princip. Meningar med personifiering i sådana verk refererar ofta till vindens sång, regnet som viskar och träden som sträcker sig mot himlen. Genom att ge aspekter av naturen dessa mänskliga egenskaper kan författaren skapa en scen där den naturliga världen själv besitter mänskliga egenskaper. Dessa egenskaper tenderar att användas för att glorifiera naturen eller för att visa att till och med naturen själv prisar något gudomligt element.
Man bör också titta på fall där delar av naturen får att verka hotfulla när man letar efter meningar med personifiering. Naturen, objektivt beskriven, tenderar att vara en kraftfull men opersonlig kraft. I vissa situationer kan dock delar av naturen vara ganska skrämmande; detta kommuniceras ofta genom användning av meningar med personifiering. Vinden ”skriker”, en storm ”rasar genom natten” och trädgrenar har ”klöst händer”. Att leta efter egenskaper som gör de kalla, opersonliga elementen i naturen mer personliga och mänskliga är ett bra sätt att känna igen meningar med personifiering.