Om du inte har turen att bo i en stat med ett betydande antal elektorsröster att vinna, är dina chanser att träffa en presidentkandidat personligen under en valkampanj ytterst sällsynta. Många politiska kampanjer föredrar att använda massmedietekniker för att skapa erkännande av valsedlars namn, snarare än tidskrävande personliga framträdanden som inte är synliga. Den enda möjligheten många väljare har att granska varje kandidat individuellt och lära sig om deras ståndpunkter i frågor är genom en TV-debatt. En debatt tar bort många av lagren mellan kandidaten och väljarna, vilket gör att kandidaterna kan visa sina retoriska och ledarskapsförmåga.
Ett sätt som väljarna kan använda en debatt för att hjälpa till att välja en kandidat är genom att utvärdera varje kandidats svar. En panel av journalister eller akademiska ledare får vanligtvis ställa specifika frågor till de enskilda kandidaterna om viktiga frågor som landet står inför. Om frågan till exempel rör vapenkontroll, kan en kandidat säga att han är för ett fullständigt förbud mot handeldvapen. En annan kan säga att hon aldrig skulle anta lagar som begränsar privat vapenägande. En tredje kandidat kan säga att han är för ett förbud mot vissa vapen, men inte mot andra. Utifrån dessa svar kan enskilda väljare avgöra vilken kandidats övertygelse som bäst matchar deras egen.
En debatt kan också lyfta fram karaktärsfrågor som inte syns i reklam eller offentliga tal. Under en presidentdebatt 1988 tillfrågades den demokratiske kandidaten Michael Dukakis vad han skulle göra om hans fru blev våldtagen och mördad. Denna fråga var avsedd att provocera fram ett passionerat försvar av Dukakis hållning mot dödsstraff. Istället gav Dukakis ett känslolöst, tekniskt svar som inte tog upp frågan direkt. Många väljare som såg debatten blev avskräckta av hans brist på känslor. En kontroversiell fråga som ställs under en debatt kan provocera fram ett oskrivet känslomässigt svar från kandidater, vilket kan visa antingen en passion för jobbet eller en oönskad uppvisning av känslor.
En debatt kan också påverka en väljares åsikt genom kandidaternas förmåga att reagera spontant eller upprätthålla ett sinne för humor. Kandidater blir ofta coachade om hur de ska svara korrekt på en fråga eller hur de ska framstå som självsäkra i kameran. Vad de inte kan förutse är en kommentar från andra kandidater. När den republikanske vicepresidentkandidaten Dan Quayle jämförde hans prestationer som yngre senator med president John F. Kennedys, kontrade hans demokratiska motståndare, Lloyd Bentsen, med en förödande kommentar. Bentsen påminde Quayle om att han hade arbetat med Kennedy personligen och enligt hans åsikt var Quayle ”ingen Jack Kennedy”. Quayles oförmåga att svara i sin tur sågs av vissa väljare som en brist på erfarenhet.
En debatt kanske inte räcker för att påverka varje väljares åsikt, men det ger ofta obestämda väljare fler kriterier att basera sin röst på. Vissa säger att den berömda Nixon-Kennedy-debatten 1960 uppmuntrade obestämda väljare att luta sig mot den polerade Kennedy och bort från en utsliten Nixon. Proffs som utvärderat innehållet i debatten menar att Nixon faktiskt vann fler argument, men tittarna uppfattade den kameraklare Kennedy som mer president. Den här tv-sända debatten fick politiska kandidater och deras kampanjledare att fokusera mer på utseende och leverans, inte nödvändigtvis på riktigheten i deras svar.