Kostnadsbasen för värdepappersfonder representerar den premie som investeraren betalat för att köpa aktierna i en viss fond. Investerare kan beräkna kostnadsgrunden för en inlösen av fondförsäljning genom att använda en redovisningsmetod som kallas först in först ut (FIFO)-metoden. Alternativt kan investerare använda den specifika identifieringsmetoden eller den genomsnittliga kostnadsmetoden även om reglerna för beräkning av kostnadsunderlaget för skatteredovisningsändamål varierar från land till land.
Många fondbolag kräver att investerare betalar provisioner som kallas belastningar närhelst aktier köps eller säljs. Avgifter som betalas vid köptillfället kallas front-end loads och i de flesta länder kan investerare lägga dessa laster till kostnadsbasen för värdepappersfonder. När en investerare säljer en aktie drar investeraren av kostnaden för aktien och lasten från inlösenvärdet och redovisar skillnaden som den skattepliktiga vinsten från transaktionen. Priserna på fondandelar bestäms efter börsens stängning för dagen och aktiekursen beror på stängningsvärdena för de värdepapper som hålls i fonden. Följaktligen, om en investerare köper ett antal aktier i en viss fond på en enda dag kommer alla dessa aktier att ha samma pris och samma kostnadsbas.
När en investerare köper ett antal aktier i en viss fond vid olika tidsperioder, har var och en av dessa aktier en annan kostnadsbas. Om investeraren sedan säljer dessa aktier med jämna mellanrum, måste investeraren normalt beräkna kostnadsbasen för aktierna med hjälp av FIFO-metoden. Enligt FIFO antas det att de första aktierna som en investerare köper är de första aktierna som investeraren säljer.
Den specifika identifieringsmetoden gör det möjligt för investerare att specificera de aktier som löses in vid en viss tidpunkt. Det innebär att en investerare kan välja att sälja de aktier som köpts till högsta pris för att minimera kapitalvinsten och de skatter som följer av aktieinlösen. Den genomsnittliga kostnadsmetoden innebär att man lägger ihop den totala kostnaden för aktieköpen och belastningsavgifterna och delar den summan mellan antalet aktier som investeraren innehar. Varje aktie har då samma kostnadsgrund, även om kapitalvinsten vid aktieinlösen kan variera om investeraren säljer aktierna vid olika tidpunkter.
Vissa fondbolag säljer så kallade no-load-fonder och investerare behöver inte betala mycket för att köpa dessa aktier. I många fall måste dock aktieägare med tomgångsaktier betala transaktionsavgifter för att köpa aktier, men dessa är behandlingsavgifter till skillnad från försäljningsprovisioner och ses inte som en del av kostnadsgrunden för värdepappersfonder. Transaktionsavgifter läggs därför inte till köpeskillingen vid beräkning av kostnadsunderlaget för värdepappersfonder om inte investeraren kan skriva av dessa avgifter som skatteavdrag.