En kontraktskurva är en av flera olika ekonomiska kurvor som används för att illustrera den punkt där möjligheten för köpare och säljare att båda betrakta en transaktion som fördelaktig överskrids, och motivationen för att fortsätta att fullfölja transaktionen inte längre existerar. Betraktad som en del av Pareto-effektiva allokeringar kan projektionen av denna kurva hjälpa till att avgöra när det fortfarande finns en giltig anledning att fullfölja transaktionen och när båda parter helt enkelt ska gå vidare till andra möjligheter.
Ett av de enklaste sätten att förstå konceptet bakom kontraktskurvan är att överväga ett handelsarrangemang som finns mellan två enheter som kallas Trader A och Trader B. Den förra har ett intresse av de varor som erbjuds av den senare och vice versa. Som ett resultat kommer de två parterna att inleda förhandlingar för att arrangera någon form av utbyte som kommer att vara ömsesidigt fördelaktigt för båda parter, och försöka komma överens om frågor som antalet enheter varje part kommer att köpa, och enhetspriserna som kommer att gäller båda varuuppsättningarna.
Förutsatt att de två parterna kan träffa ett arbetsavtal eller kontrakt som gör det möjligt för var och en att göra volymköp till vissa prisnivåer under en period av ett kalenderår, tjänar relationen båda parter väl. Var och en får någon typ av fördel av arrangemanget, när det gäller att sälja varor och även köpa varor som anses önskvärda. När avtalet väl är slutfört, om handlare A vill minska volymen som köpts från handlare B samtidigt som han behåller enhetspriset som är associerat med det tidigare volymåtagandet, finns det en god chans att handlare B inte längre kommer att betrakta arrangemanget som fördelaktigt och kommer att söka ett nytt arrangemang med en annan näringsidkare. Det är vid denna tidpunkt som kontraktskurvan nås i historien mellan de två handlarna, och att fortsätta att driva arbetsrelationen blir fruktlös.
Det allmänna konceptet för kontraktskurvan kan appliceras på ett antal olika finansiella scenarier. Med investeringar måste både köpare och säljare hitta ett prisintervall för ett antal aktier som är ömsesidigt fördelaktigt för båda parter innan affären kan genomföras. Om det inte går att komma överens om ett pris så kan båda parter söka möjligheter någon annanstans. Även när det gäller att göra vardagliga inköp av varor och tjänster måste priset och volymen för en transaktion representera en acceptabel nivå av nytta för både köpare och säljare, annars lämnar affären minst en part oförenlig. Det enda sättet att undvika att komma in i kontraktskurvan är att båda parter identifierar tillräcklig nytta av att göra affärer så att transaktionen är vettig och båda kommer att vara nöjda med resultatet.