Internationella valutafonden (IMF) är en internationell organisation med huvudkontor i USA som främjar upprätthållandet av en sund global ekonomi. Det finns 185 medlemsländer i IMF, vilket innebär att nästan alla länder i världen är med i IMF, och den handfull länder som inte tillhör är vanligtvis representerade indirekt. Under sin dagliga verksamhet arbetar IMF nära med Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling, mer känd som Världsbanken.
Grunden för upprättandet av IMF lades vid Bretton Woods-konferensen 1944. Nationerna vid konferensen var överens om att en snabb plan behövde omsättas i handling för att främja ekonomisk återhämtning i andra världskrigets spår. Målet var att göra pengar lätt tillgängliga för återuppbyggnad och återuppbyggnad av nyckelekonomier som hade ödelagts av kriget, och därifrån expanderade IMF naturligtvis till en organisation med internationell räckvidd.
En av IMF:s nyckelroller i den globala ekonomin är som långivare till länder som har det svårt ekonomiskt. IMF ger lån med medel som investerats av dess medlemsländer. Fonden underlättar också ett smidigt utbyte av valuta över hela världen och främjar internationell handel samtidigt som den håller ett öga på den internationella ekonomins hälsa och håller regelbundna möten för sina medlemsländer för att diskutera viktiga frågor.
Varje medlemsnation i IMF får en kvot baserad på faktorer som styrkan i dess ekonomi och stabiliteten i dess regering. Kvoten bestämmer vilken inflytande medlemsnationen har i IMF och hur mycket pengar som nationen får låna. Varje land tilldelas också ett antal särskilda dragningsrätter (SDR) på grundval av sin kvot. SDR tillåter medlemsnationer att dra på IMF:s valutareserv, och de används rutinmässigt i internationell redovisning. Faktum är att SDR ibland kommer väldigt nära en internationell valuta.
IMF:s arbete kritiseras ibland av människor som är oroade över utvecklingsländer. IMF-lån kommer vanligtvis med villkor som kallas villkor som vissa människor anser är exploaterande eller improduktiva. Villkor kan lägga vad som uppfattas som en orättvis börda på mottagarna av IMF-lån, eller så kan de diktera nationell politik på ett sätt som inte alltid gynnar befolkningen. Mest anmärkningsvärt är att IMF vanligtvis ger mandat till strukturanpassningsprogram som tvingar dess förmånstagare att öppna för fri handel, ibland på villkor som inte är särskilt gynnsamma.