Den asiatiska finanskrisen var en period av finansiell oro som inträffade i många asiatiska länder i mitten av 1990-talet. Djupet av den asiatiska finanskrisen fick globala ledare att uttrycka oro för att krisen skulle kunna spridas globalt, och dessa farhågor användes för att motivera ett ingripande från Internationella valutafonden (IMF). Ekonomer tog ett antal viktiga lärdomar från denna finanskris och andra perioder av finansiell oro som inträffade runt om i världen på 1990-talet, och krisen belyste ekonomins globala karaktär.
I början av 1990-talet hyllade ekonomer över hela världen det ”asiatiska miraklet”. Många asiatiska länder upplevde oöverträffad ekonomisk tillväxt, vilket genererade betydande avkastning för investerare som blev involverade i olika ekonomiska ansträngningar i Asien. Särskilt de asiatiska fastighetsmarknaderna upplevde en stor tillväxt och många regeringar var långsamma med att reglera och införa riskhanteringsstrategier. Detta beslut visade sig vara mycket dåligt.
I början av 1997 rapporterade flera nationer mindre oro över sina ekonomier och styrkan i sina valutor. De flesta investerare och ekonomer trodde att den asiatiska ekonomin skulle förbli stark i grunden, och dessa farhågor gavs liten tilltro förrän i juli 1997, då den thailändska baht kollapsade dramatiskt, följt av valutor i många andra sydostasiatiska länder. Den första omgången av snabb valutadevalvering följdes av en annan, vilket ledde till att finansiell instabilitet spred sig från Thailand till länder som Sydkorea, Indonesien, Laos, Malaysia och Filippinerna.
Med valutadevalvering kom panik för investerare och långivare, tillsammans med skenande spekulationer. Spekulanter destabiliserade den asiatiska ekonomin ytterligare, medan uttag av kredit- och investeringsfonder skapade en kreditåtstramning. Nationer som greps av den asiatiska finanskrisen behövde desperat kapital, men fann att medel blev alltmer otillgängliga, och detta bidrog till ytterligare ekonomisk destabilisering. I flera länder åtföljdes den ekonomiska turbulensen av politiska problem, framför allt i Indonesien.
I slutändan gick IMF in med stora kapitaltillskott för att stabilisera den asiatiska ekonomin, med argumentet att den asiatiska finanskrisen började sprida sig över världen när asiatiska handelspartner drabbades. Ungefär 18 månader efter krisens början var de flesta asiatiska marknader i stort sett stabiliserade och började återhämta sig. En av de värsta lärdomarna från den asiatiska finanskrisen var faran för spekulationer, särskilt om fastigheter, och frågan om en fortlöpande serie händelser som skulle kunna förvandla ett isolerat ekonomiskt problem till ett regionalt.