Marginalhastighet för teknisk substitution är en ekonomisk term som anger förhållandet vid vilket en insats kan ersättas med en annan samtidigt som den totala produktionen hålls konstant. Detta gör det möjligt för analytiker att identifiera den mest kostnadseffektiva produktionsmetoden för en specifik artikel, och balansera de konkurrerande behoven hos två separata – men lika nödvändiga – komponentdelar. Att beräkna detta förhållande är lättast att åstadkomma genom att plotta ingångsbeloppen på en XY-graf, för att visuellt representera växlingshastigheten över ett antal potentiella inmatningskombinationer. Det är inte ett fast värde och kräver omräkning för varje skift upp eller ner på det variabla kontinuumet.
Till exempel kan man anta att för att producera 100 enheter av produkt X krävs en enhet arbetskraft och 10 enheter kapital. Att beräkna marginalgraden för teknisk substitution av arbete kommer att indikera hur många enheter kapital som kan ”räddas” genom att lägga till en extra arbetsenhet, samtidigt som den totala enhetsproduktionen hålls konstant på 100. Om 100 enheter av produkt X kan produceras med två arbetsenheter och bara sju enheter kapital, då är förhållandet mellan arbete och kapital 3:1.
Detta nummer är dock specifikt för varje speciell uppsättning indatavärden. Även om substitutionsgraden i det här fallet – när man går från 1 till 2 arbetsenheter – var 3:1, betyder det inte att den kommer att fortsätta att vara 3:1 för alla kombinationer av arbete och kapital. Om att producera 100 enheter av produkt X med hjälp av tre enheter arbetskraft bara kräver att man använder fem enheter kapital, har förhållandet ändrats till 2:1 för den specifika kombinationen arbete/kapital.
Denna specificitet förklarar varför marginalgraden för teknisk substitution bäst plottas visuellt på en graf, med alla möjliga kombinationer av arbete och kapital. Det möjliggör snabb visuell konsumtion av de föränderliga takterna över hela det möjliga spektrumet av kombinationer av arbete och kapital. Det, i kombination med prisinformation för de olika ingående delarna, gör det möjligt för någon att snabbt avgöra vilken kombination av arbete/kapital som ger den mest kostnadseffektiva metoden för att producera en viss produktkvantitet.
När man skapar dessa beräkningar är det nödvändigt att anta att arbetsenheter är lika dyra jämfört med enheter av kapital. Målet blir då att hitta den produktionspunkt där de totala kombinerade enheterna av arbete och kapital minimeras, vilket sparar mest kostnad. För att fortsätta med föregående exempel, i kombination ett kräver en enhet arbetskraft och 10 kapital 11 kombinerade arbets-/kapitalenheter till produkt 100 av produkt X. Kombination två, bestående av två enheter arbete och sju enheter kapital, sänker det till nio enheter, medan kombination tre, som sysselsätter tre enheter arbetskraft och fem av kapital, sänker den till sju. Kombination tre blir alltså den mest kostnadseffektiva metoden för att producera 100 enheter av produkt X.