En endogen tillväxtteori är den typ av teori som i första hand utvecklats av ekonomen Paul Romer och hans doktorandrådgivare vid University of Chicago, Robert E. Lucas. Det är ett svar på kritiken av neoklassiska modeller för ekonomisk tillväxt som antog att den tekniska förändringen var exogent bestämd, vilket ledde till den pessimistiska slutsatsen att regeringen och marknadspolitiken inte kunde göra något för att öka den ekonomiska tillväxten på lång sikt. En endogen tillväxtteori antyder att teknisk förändring är ett svar på ekonomiska incitament på marknaden som kan skapas och/eller påverkas av statliga eller privata institutioner.
Nyklassiska tillväxtmodeller kunde inte svara på några mycket grundläggande ekonomiska frågor, särskilt om skillnaderna i ekonomisk tillväxt och livskvalitet mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Om den tekniska förändringen verkligen var exogen och fritt tillgänglig för alla, så är det enda sättet för rika länder att ha en så dramatiskt högre levnadsstandard om fattiga länder har betydligt mindre kapital och en enorm avkastning på ytterligare investeringar. Om så vore fallet borde det finnas massiva flöden av kapital från rika länder till fattiga länder och en utjämning av levnadsstandarden, men det är det faktiskt inte.
I teorin om endogen tillväxt är teknologisk förändring en funktion av idéproduktion. Nya idéer leder till nya och bättre varor samt bättre produktionsteknik och äldre varor av högre kvalitet. Den tekniska förändringen kan således ökas genom att tillhandahålla monopolmakt genom patent och upphovsrätter för att påskynda innovationstakten.
Det andra sättet som tekniska förändringar kan ökas på är genom investeringar i humankapital, som är summan av all mänsklig kunskap i en nation. Genom utbildning, träning och andra investeringar i humankapital kan ett land öka arbetarnas produktivitet och öka den ekonomiska tillväxten. Endogen tillväxtteori förutspår också att spridningseffekter från investeringar i förädlade produkter och kunskap i sig kommer att vara en form av tekniska framsteg och leda till ökad tillväxt.
Det finns flera politiska konsekvenser av teorin om endogen tillväxt. Först och främst är slutsatsen att politik och institutioner har betydelse och kan påverka tillväxten. Istället för att länder måste vänta på att exogena tekniska framsteg ska inträffa eller begränsas till kortsiktiga ökningar i tillväxt som är ett resultat av policyinducerade ökningar av sparräntan, föreslår endogen tillväxtteori att regeringens och den privata sektorns politik kan ha en effekt på långa – sikt tillväxt.
Ett fattigt land med lite humankapital kan inte bli rikt bara genom att skaffa mer fysiskt kapital, så investeringar i mänsklig kunskap genom utbildning och utbildningsprogram för arbetare är en nyckel för att uppnå tillväxt. På samma sätt kan regeringens politik som ökar incitamenten till innovation också leda till högre tillväxttakt. Denna politik kan innefatta saker som subventioner för forskning och utveckling och förstärkning av skyddet av immateriella rättigheter.