Även om polisonger har funnits lika länge som ansiktsvård, var det inte förrän inbördeskrigets general Ambrose Burnside hade ett överdrivet exempel som de fick sitt engelska namn. Beroende på eran och kulturen har olika polisongsstilar kommit in och ur fördel. Olika polisongsstilar inkluderar sådana som bara är längden på öronen, långa smala spikar och den ikoniska fårkotletten, bland annat. En sak förblir dock oförändrad: När dessa polisonger ansluter från öra till öra över hakan, är de inte längre polisonger och har blivit en del av ett skägg.
Det kanske vanligaste att tänka på när det gäller polisonger stilar är hur långt ner i örat de kommer att tillåtas växa innan de blir trimmade. Vissa män väljer korta polisonger genom att raka sig ner från toppen av örat, där hårfästet börjar. Vissa lämnar 0.5 tum eller 1 tum (1.27 eller 2.54 cm) hår som sträcker sig ner från toppen av örat, eller till och med hela vägen till örsnibben. Dessa polisonger hålls sedan trimmade eller får bli buskiga. Resten av ansiktet hålls sedan renrakat.
Ofta dyker det upp en önskan att odla ännu längre, större polisonger. Detta är särskilt fallet för de med längre ansikten och hakor eller de som vill komplettera en hel hårman. Vissa män rakar sina polisonger till smala spikar som sträcker sig långt under öronsnibbarna; andra låter sina polisonger växa långt ner för kinderna men håller dem trimmade på sidorna för ett jämnt kvadratiskt utseende. För en man med ett rakat huvud ger svepande polisonger en intressant plats på en annars tom duk.
En av de mer ikoniska polisongsstilarna sträcker sig också bra ner i ansiktet, men blossar också ut i det naturliga mönstret av det manliga skägget. Dessa kallas fårkotletter. De kan tillverkas i en kortare stil med måttlig utvidgning eller så kan de vara långa, brett utsvängda och så tjocka som genetiken tillåter.
Den polisongsstil som gjordes populär av General Burnside i mitten av 19-talet liknar inte de vanligaste stilarna på 21-talet. Burnside’s kombinerade fårkotletten med en buskig mustasch, samtidigt som hakan hölls rakad, kanske för att undvika instängd mat. Detta kallas nu för den vänliga fårkotletten, och ju tjockare tofsar av ansiktshår som strålar ut från käkarna, desto bättre.