Namaste är en hälsning som traditionellt används av hinduer för att erkänna den gudomliga aspekten av personen som hälsas. Hälsningen, och dess variant, namaskar, har antagits utanför Indien och den hinduiska världen, tack vare påverkan av indiska andliga metoder som de olika formerna av yoga. Även om namaste kan användas som en vardagshälsning på ett sätt som liknar användningen av ”god dag” på engelska, har termen specifik andlig betydelse för hinduer och sikher. Yogalärare åberopar ofta hälsningen i början och slutet av lektionerna för att hjälpa eleverna att känna igen sin inneboende gudomlighet och koppling till läraren.
Hälsningen kommer från namas, ett sanskritord som syftar på att buga eller hylla en annan varelse. Det betecknar vördnad för den andra personen när suffixet te – sanskritpronomenet i andra person singular – läggs till. Därför betyder namaste bokstavligen ”böj dig.” Mer poetiskt skulle det kunna tolkas som ”Jag böjer mig för ljuset (eller den gudomliga anden) inom dig.” När man utför namaste-hälsningen stängs ögonen och händerna förs samman i en bönliknande gest över hjärtat medan man gör en böjningsrörelse.
Används som en vanlig daglig hälsning på den indiska subkontinenten, själva ordet namaste utelämnas ofta, eftersom bågen och de sammanfogade händerna antyder hälsningen. När hälsningen används under yogaklasser i väst, uttrycks ordet vanligtvis som ett sätt att hjälpa elever att inse den gudomliga kärlekens natur och inse att samma gudomliga kraft finns i alla kännande varelser. I yoga ses hjärtchakrat som det energetiska centrumet för den universella kärleken, och genom att åberopa namaste-hälsningen erkänner läraren och eleven sin gudomliga koppling till varandra och till universum i stort. Under meditationen kan eleven också erbjuda hälsningen inåt som ett sätt att känna igen sin egen gudomliga natur.
Ett av syftena bakom indiska andliga metoder, inklusive olika yogaskolor, är att tämja och minska det mänskliga egots krav och svagheter. Användningen av namaste-hälsningen hjälper till att implantera en känsla av ödmjukhet och vördnad för andra och för hela skapelsen. Genom att erkänna den gudomliga aspekten i oss själva och i varandra, tror man att den mänskliga personligheten med alla dess rädslor och önskningar kan göras underordnad våra högre, mer ädla aspekter. På en intellektuell nivå försöker åkallan av namaste skapa ett möte mellan sinnen för att uppnå ett större goda.