Ferdinand Emmanuel Edralín Marcos föddes den 11 september 1917 och dog den 28 september 1989. Han valdes in som president i Filippinerna 1966 och avsattes från makten 1986 i en massiv men blodlös revolution.
Som ung juriststudent arresterades Marcos och dömdes för mordet på Julio Nalundasan, en man som två gånger hade besegrat Marcos far till en plats i nationalförsamlingen. Under sin fängelse studerade han för 1938 års filippinska advokatexamen och fortsatte med att få en av de högsta poängen i examenshistorien. Han överklagade sedan sitt fall till Högsta domstolen och vann.
Marcos, som många unga män under perioden, kallades till strid av den filippinska armén när andra världskriget bröt ut. Han passade som underrättelseofficer och deltog därefter i Bataan Death March, där tusentals filippinska och amerikanska soldater, av vilka några redan led av malaria eller skadades på annat sätt, tvingades utstå en förrädisk 30 mil (42 km) vandring som beordrats av chefen för den japanska ockupationen. De fick ingen mat eller vatten och misshandlades intensivt.
Marcos hävdade ofta att han var en av de främsta gerillaledarna under andra världskriget och berättade om många hjältedåd mot fienden. Kritiker hävdar dock att dessa berättelser bara är påhitt. Hur det än må vara, inledde Marcos en imponerande politisk karriär strax efter kriget. Han valdes in i kongressen och fick snabbt inträde i senaten. Efter fyra år av att ha varit senator gick han upp till presidentposten.
Av de flesta källor var Marcos första period som statschef inte dålig. Det skedde stora förbättringar av infrastrukturen, statsfinanserna stabiliserades och utrikespolitiken var säker. På den förmodade styrkan av hans prestation omvaldes därför Marcos till en andra mandatperiod.
Tyvärr ledde massiva valöverskott, som vissa säger berodde på Marcos röstköp och andra valfuskaktiviteter, till högre inflation och devalvering av den filippinska peson. Naturkatastrofer drabbade landet en efter en. Påståenden om nepotism, såväl transplantat som korruption, slängdes mot administrationen. En aktivistisk studentpopulation började efterlysa reformer. Filippinernas kommunistiska parti återuppstod. Dagens stämning var laddad och presidenten svarade med kraft. Studentmöten var tårgasade och 1972 utropades krigslagar.
Martial Law, som varade i över nio år, upphävde i praktiken stämningsansökan om habeas corpus, vilket innebar att ”omstörtare”, eller någon som uttalade sig mot administrationen, nu rutinmässigt kunde plockas upp och fängslas utan någon form av vederbörlig process. Studenter, journalister, misstänkta kommunister, till och med politiska motståndare placerades alla i fångläger. Berättelser om tortyr, våldtäkt och andra typer av övergrepp frodas. Media blev ett hårt kontrollerat regeringsställe och val sågs som inget annat än en fars.
1981 upphävde Marcos officiellt krigslagen, delvis för att förbereda påven Johannes Paulus II:s ankomst till landet. Detta sågs dock som en mestadels ytlig handling av oppositionen, eftersom ingenting egentligen förändrades. Två år senare mördades Marcos politiska rival, Benigno Aquino Jr. på asfalten vid Manilas internationella flygplats. Två miljoner filippiner visade sitt stöd genom att delta i massbegravningsriter för den döde statsmannen. Detta mord ses till stor del som katalysatorn för Marcos-regimens fall.
1986 blev Marcos slutligen avsatt från makten av en blodlös revolution som miljontals filippiner deltog i. Människor från alla samhällsskikt, från studenter till nunnor och präster, trängdes på gatorna i fyra dagar och bad om Marcos avgång. Under denna period började pålitliga allierade till administrationen ett systematiskt avhopp och soldater som kallades in för att ”kontrollera folkmassorna” vägrade att öppna eld. Ferdinand Marcos och hans familj tvingades fly till Hawaii för sin säkerhet, efter att ha beviljats säker passage av den amerikanska regeringen. Presidentpalatset genomsöktes av en arg folkmassa. Makarna Marcos åtalades senare för förskingring.
Ferdinand Marcos dog av njur-, hjärt- och lungsjukdomar i Honolulu den 28 september 1989. Hans hälsa hade redan varit dålig även när han var på ämbetet, och det är teorier om att stressen som skapades av hans regims fall i hög grad bidrog till hans nedgång.