Söndagsmorgonens politiska program och pratradioprogram innehåller ofta minst en gäst som kallas en förståsigpåare. Detta är en informell titel för en erkänd expert på en viss arena som sport, politik eller underhållning, särskilt en som inte är rädd för att vara väldigt frispråkig eller åsiktsfull. En förståsigpåare agerar ofta som en partisk men informerad kritiker av ett visst politiskt parti eller idrottslag eller underhållare. En kommentator som komikern Bill Maher eller Chris Matthews kan kallas en politisk förståsigpåare, medan en sportuppläsare som Bob Costas skulle anses vara en sportvetare.
En experts roll är att ge en expertbedömning av en aktuell fråga eller rörelse inom hans eller hennes intresseområde. Ganska ofta kan dock en förståsigpåare vara mycket politiskt partisk, vilket kanske inte är ett beundransvärt drag inom journalistik men fungerar generellt bra i ett program för rundabordssamtal. Pundit Bill Mahers notoriskt liberala hållning i många politiska frågor kan ses som informativ för vissa lyssnare och upphetsande för andra. På samma sätt skulle en ultrakonservativ förståsigpåare som Ann Coulter ge sin egen politiska kritik med en annan inriktning.
Vissa förståsigpåare anställs specifikt för sina partipolitiska åsikter, medan andra försöker mycket hårt att förbli opartiska eller oanslutna till en specifik politisk rörelse. En diskussionspanel om en politisk show kan till exempel bestå av kända konservativa, liberala och neutrala förståsigpåare. Målet skulle vara att varje förståsigpåare skulle presentera sin åsikt om ett gemensamt ämne och sedan försvara den åsikten mot de andra paneldeltagarna. En respekterad förståsigpåare, oavsett om det är inom idrottens, populärkulturens eller politikens arena, anstränger sig i allmänhet för att hålla sig ”in the loop” och undersöka hans eller hennes fakta och siffror.
Även om titeln ”pundit” började som en hänvisning till en vördad lärare eller expert, finns det några som menar att vissa moderna förståsigpåare har slutat vara lärare eller samhällskritiker och istället har blivit mediedrivna karikatyrer. Medan en förståsigpåare kan framföra sina åsikter på ett avgjort sarkastiskt eller provocerande sätt, talar han eller hon fortfarande som en expertobservatör på området. Vissa moderna förståsigpåare, framför allt talkshowvärdarna Rush Limbaugh och Al Franken, har genererat en betydande mängd negativ feedback baserat på deras frispråkiga och utan tvekan okänsliga kommentarer och åsikter.
En effektiv förståsigpåare har meriter och genuint intresse för ett visst område för att ge en välgrundad åsikt utan att tillgripa chockerande retorik eller skrämseltaktik.