Sedan Rachel Carsons bok, Silent Spring, lanserade kemikalien DDT till skymning, har det kraftfulla bekämpningsmedlet varit föremål för kontroverser. Ansvarig för de förödande miljö- och hälsoeffekterna som har fått kemikalien dess dåliga namn, DDT:s styrka som insekticid vann den också ett Nobelpris och stöd från många hälsoaktivister som bekämpar malaria. Användningen av DDT mot malaria har många för- och nackdelar som gör att miljöaktivister, hälsoorganisationer och regeringar faller på vardera sidan av stängslet. De viktigaste frågorna att ställa i detta nyanserade argument är om de långsiktiga hälso- och ekologiska effekterna av DDT uppväger hälsofördelarna med DDT för malaria, och om det finns alternativ som kan fungera bättre till lägre kostnad.
DDT, en förkortning för diklordifenyltrikloretan, är en insekticid som dödar insekter genom att störa deras nervsystem, vilket orsakar kramper och dödsfall. Malaria är en potentiellt dödlig sjukdom som orsakas av en parasit som lever på vissa typer av myggor. Eftersom parasiten i sig är så svår att döda i stort antal, har fokus i allmänhet legat på att döda bäraren. Sedan andra världskriget har människor använt DDT mot malaria, såväl som inom jordbruket, med stor framgång. Det finns dock några stora problem med DDT.
DDT förbjöds, först i USA och sedan över hela världen, för dess skadliga effekter på hälsa och miljö. Som en långlivad organisk förorening stannar DDT i miljön, särskilt i marken, under lång tid och löser sig inte i vatten. När det ackumuleras och djur exponeras börjar hälsoeffekter uppstå hos fiskar, andra marina djur, fåglar och till och med däggdjur, som människor. Hos fåglar har DDT visat sig orsaka skalförtunning i ägg och tros vara delvis ansvarig för den näst intill utrotningen av den skalliga örnen. Hos människor finns det bevis för att DDT orsakar försämring av genetisk integritet, cancer, amningssvårigheter, tidigt missfall och lägre spermakvalitet, bland andra negativa hälsoeffekter.
Det finns också övertygande skäl till varför vi bör använda DDT mot malaria, och Världshälsoorganisationen (WHO) har stött begränsad användning av DDT för sådana hälsoändamål. Malaria är vanligast i fattigare länder, särskilt i Afrika söder om Sahara, så DDT är ett attraktivt val som ett relativt billigt insektsmedel. Klimatet i dessa regioner lämpar sig också för snabbare nedbrytning av kemikalien, vilket minskar dess persistens. När så många människor dör i malaria, kan många DDT-anhängare inte se någon motivering för att inte bekämpa sjukdomen med vilka verktyg som helst.
Många DDT-kritiker, som Rachel Carson, stöder en försiktig, begränsad användning av DDT mot malaria. Ändå har även den begränsade användningen av DDT i malariadrabbade regioner lett till allvarliga hälsoproblem, negativ miljöpåverkan och en mycket farlig ökning av DDT-resistenta myggor. Vissa förespråkare hävdar att begränsningarna för DDT bör lyftas för en mer effektiv kamp mot malaria. Andra säger att detta bara skulle öka de ovan nämnda problemen och inte utrota sjukdomen, särskilt på platser där klimatet tillåter myggor att överleva året runt. Alternativa bekämpningsmedel, fysiska hinder för myggor och läkemedel för att förebygga och behandla malaria finns också som substitut eller verktyg att använda tillsammans med DDT för malaria.